Jisses då. Inte trodde jag att nån läste skräpet jag plitar ner här om mest ingenting.
Häromisöndags skrev jag visst om att jag tycker Blads i Sveriges skönaste familjer indeed är en av Sveriges skönaste familjer. Och får svar. Trodde jag la aldrig! Men gud va roligt!
Tack, Tobbe Blad! Och hälsa familjen!

Det känns lite som vara sju och ha en brevis som man undrar hur den är. Fastän nu. Är det väl mest jag som skriver. Och inte är det Gubben Pettsson på brevpappret.
Eller lite som att vara smygkikad på. Som att stå på scen. Man står på scen och meddelar sig. Men har liksom strålkastarljuset i ansiktet och ser inte vilka som sitter i publiken. Man anar vissa och känner igen andra. Men resten. Bakom parkett har man fasen ingen aning om.
Lite så känns det.