Ingen tårdrypande långdraget farväl precis. Blott ett ambivalent adjöss kastat över axeln på vägen därifrån. Och sedan lättnaden.
Nu är den borta för alltid och jag är inte på något sätt ledsen. Hoppas den blir ombyggd totalt. Vår gamla lägenhet. Bara trappan är värd att spara. Och kakelugnen borde sättas om och öppnas. Så det går att elda i'n. Allt annat kan blåsas ut med besked samt dynamit! Jag hoppas polisen styr upp och sätter hårdare mot hårt. Det är en skitlya som måste rustas up. Punkt. Nä, inget ledsamt farväl. Jag önskar inget av det där tillbaka. 

Jag ser på facebook att utrensningen har börjat. Folk tar avsked till höger och vänster åt kamrater som tycker som SD. Eller uppmanar i statusraden att kommentera om man verkligen bryr sig om dem. Annars blir man borttagen från deras lista över vänner. Hejdå. Jag kommenterar aldrig sånt där. Fjantigt fiskeri, omoget och ouppfostrat. Jag sitter inte vackert för att bli omtyckt, den här apan dansar inte. Så ta bort mig då. Om vänskapen hänger på en facebookkommentars vara eller ickevara är det väl ändå ingen vänskap att ha.

Däremot känner jag verkligen inte 225 pers. Vilket är vad min vänlista menar. Vissa känner jag inte ens igen, andra tycks jag inte känna längre. Kanske är det dags att rensa lite där. Vissa avsked är nyttiga. En del nödvändiga och somliga kanske tillochmed på tiden.