"...och så var de bara ett par styckna kvar." Det är som i Agatha Christe-romanen (fast utan cyanidmördare får en hoppas.)
Det är ledsamt det här. Det är fan ingen som lever nuförtiden. Alla man sett upp till faller ner och dör. Nu senast Lena Nyman. Synd på talangen. Snart finns ingen kvar (livet har ju sin gång) och då är det (ju faktiskt) slut på humorn här i landet.
För om vi ska vara ärliga så har Hejbaberiba och deras likar inte en suckande chans att mäta sig med storheter som Lena Nyman och Tage Danielsson. Det finns fan ingen substans, hjärna, kvalité längre. Inga underfundigheter eller intelligens. Bara bajsochkukhumor. Och inspelade skratt.
Det är det sorgligaste i allt det här. När de begåvade dör finns inga värdiga efterföljare.

Här följer inget tacktal till hjältarna och heller inga väl valda snyftord. Inget personligt och inget detkännssomomjagkändedig-snack.
Jag vill bara tack mig själv och min lyckliga stjärna. Och mamma och pappa för fin kulturell uppfostran.  För att jag blev ett så hemskt underligt litet barn som tittade på Fröken Fleggman och lekte Äppelkriget i soffkojan, hellre än Askungen och Barbie. För att jag fick uppleva alla legender, innan de gick och dog. Tack mamma och pappa!