Jisses. I denna ljuva sommartid och jag har smält till en lyckligt utandandes pöl. Stressen tog jag i handen höll upp den mot skyn och blåste hårthårt. Premiären den första juli, åh ljuva föreställningsperiod. Nu är jag skådis och nästan inget mer. Jag ligger på soffan, datorn på magen. Kisse och Konstnär tävlar sovandes om utrymmet i hundratjugosängen. En så liten kisse kan ta otrolig plats. Om hon vill.
Nu om dagarna sover jag ut, lyssnar på nya grannarna ovanför (konstigt nog var det inte lyhört när förra grannen bodde där), impulsköper skor och nattlinnen, gör blygsamma städförsök, läser två böcker samtidigt och misslyckas med att hålla isär historierna, syr småprojekt och drömmer drömmar om andra platser. Och så drickor vi massor av kaffe, vädrar så bomulsgardinerna hävder sig som djupandande bröstkorgar mot varmt rosdoftande luft från gatan, konsumerar vattenmelon och glassbåtenglass, njuter av skådespelarrabatten på förtjusande &Vin. Och om kvällarna cyklar vi hem i svalfuktig natt. Och så börjar allt om. Ungefäran så.