Det gick älvor på sjön. Tätt tätt så att man inte såg himlen. Man brukar kunna räkna stjärnorna när man ligger i Kroksjön om natten. Och flyter på rygg. Bara svart vatten och ledbrutna träd som sträcker sig ut. Och tysta silhuetter av de andra som också ser på natten. Och så diset då, älvorna som ligger ovanpå allt som nattfriskfuktigt spinnsocker. Och övervakar. Håret luktar sjövatten och man är tygndlös. Underbart stilla och jag ville somna. Så kröp det på mig. Okända ljud och något mot foten. Och jag ångrar mig och skyndar upp på bryggan. Jag läser för många deckare om lik i sjöar.
Det bästa som finns är nattbastu efter föreställning. Lugnt fridfullt och lagomt läskigt.