I helgen har jag fäktats. Inför sommarens skådespel på Kastellet. Och för livet, för så såg det antaligen ut. Jag blir så lätt sammanbiten. Och ser asförbannad ut när jag koncentrar mig på det som är svårt eller lite farligt till och med.
I helgen har jag fäktats med värja. Enligt den gamla skolan. Sextonhundratalsskolan, den franska. Där rompé är ett ord som betyder bak. Där har jag träningsvärk. I rompén.
I övrigt vågar jag inte känna efter riktigt. Rädd för vad jag kanske kommer fram till. Att jag eventuellt är nästintill död.
Eller extra levande. Och att det är det som känns, i hela kroppen, att man lever. Jag tar eventuell sovmorgon imorn. Beroende på om jag dött träningsvärksdöden eller ej. (Den smärtsammaste av dem alla.)

I än mer övrigt hänger ordet död litegrann i bakhuvudet frånochmednu. Inte tragiskt eller så sorgset. Bara närvarande. Som det blir när nån man tycker om blir väldigt sjuk.