Ingen hade sagt mig att tunnelbanan doftar ljuvlig kokos, tvål och lite kräk. Nästan allt överraskade mig positivt och nästan ingenting var stort eller överväldigande utan förvånansvärt vänligt och enkelt. Och helst skulle vi stannat längre. Om bara kisse följt med.
Vi satt på Rival i timmar och såg Konstnärens tjufemårspresent på Moderna Museet. Och Mefisto på Uppsala Stadsteater med släkten i huvudrollen och fick benen undanslagna. Av hur bra det var. Öl i teaterbarer och drinkar i små södervalv. Och så kaffe i köket med nyaste människan på jorden. Kändes det som. Heja bebisar. Det borde alla ha.
Och så har jag flugit i luften och vandrat i gränder och drömt om den perfekte innegården. Och ångrat alla afrikanska butikker jag aldrig var in i. Hejdå Stockholm.