Ge mig december fort innan. Novemberslasket börjar.

Jag vill bo. Ungefär såhär. Och Omklädersomärvackra är bästa bloggen.

Jag är inte den första och ej heller den sista. I ledet av såna som skiver. Som nu skriver om ryska prinsessan Ulyana Sergeenko. Och hennes kläder. Som man kan dö för. Och i de där skorna troligen kommer så göra. Dö.






Jag visar mina favoriter. Objekten för min avundsjuka. Typ så. Puss och kram, Ulyana. Du är duktig du.
Nu ser jag Finding neverland och dör lite själv inombords över hur vackert det är. Nu vill jag sy klänningar med turnyr. Basta. Pronto. Och andra ord.

Och dimman la sig över allt. På många olika sätt. Som en våt filt som lägga över oss. Allt står på paus sedan i fredags. Och jag är hemma från skolan pågrundav halsont och feber, den evinnerliga huvudvärken och lite tomhet. Och jag har dåligt samvete för det, att jag missar skolan. Fastän det sista jag orkar just nu är vävstolsbank, lysrörsljus och ullgarnsdamm. Jag stickar klar ylvasjalen och försöker se det som att jobba hemifrån. Och så drömmer jag om Kelimmattor och julklappar, roller och projekt.
Jag låtsas att jag är Carrie Bradshaw en stund, och att Carrie Bradshaw gillar oboy. Det känns lättare då.