Jag har sett det här. Och snott det hit. Alla gör ju så.

Jag heter Regina Betty Viola. Regina för att det är fint och Betty och Viola efter vackra starka kvinnor i min släkt.
Jag är väldigt vädertrött. Sån där uttömmande trötthet som ger en huvudvärk när himmlen blir svartgrå och luften tung.
Jag är duktig på att lyssna i timmar det tycker jag om,  göra mat av det som råkar finnas i kylen, hitta perfekta Traderafynd, komma i tid, förstå vad katten vill och många olika saker som har med teater att göra.
Jag tycker inte om att vara ensam,  ha för mycket uppbokat och planerat och när andra inte lyssnar.
Jag är jättedålig på att göra en sak i taget och ännu sämre på att stressa.
Jag läser bloggar med vackra bilder och texter om sånt jag gärna gjorde och sån jag önskar att jag var. Och så sådana som spyr ur sig inspiration eller bara är lite knäppa.
Jag sjunger när jag måste eller när ingen hör. Bara Monica Zetterlund kan få mig att ta i. Det är hemligt att jag gärna sjöng på scen om jag bara vågade eller om nån annan vågade låta mig försöka.
Jag älskar min Konstnär, min katt, min familj och mina vänner.
Jag önskar att jag får leva länge, med knarriga golv och varma soffor och havsutsikt. Och att det går att leva som man vill utan att behöva offra något.
Jag är verkligen inte speciellt bra på att städa. Jag tröttnar för fort och ofta blir det bara gjort ett rum i taget.
Jag tycker om hattar, ljudböcker, bläddra i tidningar bakvänt, att vara vid teatern, gamla vinglas, orange ihop med rosa, gå på bio, sommarnätter och grillad ost.
Jag har på mig svart. Inte för att jag har sorg eller för att verka dramatisk och kulturell. För att plaggen råkar vara sköna och svarta på samma gång. Och så världens mysigaste kofta. Den är inte svart.
Jag lyssnar på människor och på musik. Nästan aldrig på radio, jag ledsnade när Katla slutade sända. Monica Z, Allan Edwall, Plura och The Beatles spelar vi mest. Och så Bob Dylan, Tom Waits och Ane Brun. Bland annat.
Jag blir arg på personer som bara vill göra andra illa för de själva mår dåligt. Eller när andra inte bara kan lyssna och respektera.
Jag är rädd för att vara helt otroligt fel och oduglig.
Jag är riktigt dålig på att betala räkningar direkt när jag får dem. Och på att ha råd med fina födelsedagspresenter till folk jag gillar.
Jag är uppväxt i ett blått arbetarhus från fyrtiotalet med grön heltäckningsmatta i trappen, världens mysigaste snedtak över sängen och en trädgård full med blommor och mat.
Jag har ett ärr som är fyrtio centimeter. Det är mitt längsta.

Jag stirrar mig blind. På ett tyg jag fick alldeles försent för att vara lugn. Imorn ska det stå ett par dugliga och tillochmed snygga byxor på scen. Och en bekväm skådespelare i dom.
Föreställning ikväll. Och så regnar det. Piss, häll och totalregn. Och mitt i all stress hoppas jag en smula på inställt. Fast det får man inte säg högt. Man ska hoppas in i det sista. På att det går. Jag hoppas alltid annars.

Roomservice på teven ett avsnitt jag sett arton gånger minst. Gotland, önskar jag och blundar hårt. Men det funkar inte och jag sitter kvar på golvet. Med nålar och sammetsludd och en vildsint katt som stjäl koncentration och sysaker. Och har ganska ont i magen.

Kisse leker med symaskinstrampan under köksbordet. Nu är jag kostymör igen och ska hosta upp ett par sextonhundratalsbyxor till på fredag. Tilläggas bör att jag inte har fått nåt tyg än. Kanske imorgon men vem vet. Inatt kunde jag inte sova.
Igår var jag på Lennarts i Karlskrona och fikade bästa kakaohavrebullen i minne. Vi tog tåget först till Bergåsa, Thes och jag och såg oss omkring och tog sedan bussen till Karlskrona lite spontant och jag köpte en köksmatta än mer spontant. Och hela tiden regnade det.

Och jag som älskar Leif Krantz serier från sextiotalet reaskaffade mig Stora Skälvan och blev så in hålet besviken. Vicken skit. Samma regissör, samma författare och samma skådisar men totalt tvärdåligt. Min tillvaro rasade lite.

Och ingen bastu blev det.

Jo, det är sommar i den lilla staden. Har varit i en månad minst. Jag borde kanske badat vid det här laget. Kan man tycka. Man tycker redan på det. Jag bor vid havet, jobbar i allra innersta skärgårn och har inte gjort det än. Inte är jag kruka, inte alls. Som liten var jag fisk. Det är snarare socialt. Jag har inte hittat badkompisar och ingen ro heller jag. Vill ligga länge på klippor och lyssna på måsar. Och nog längtar jag till bastun och stjärnhimlen i torpet. Men jag väntar på sällskapet.

Jisses. I denna ljuva sommartid och jag har smält till en lyckligt utandandes pöl. Stressen tog jag i handen höll upp den mot skyn och blåste hårthårt. Premiären den första juli, åh ljuva föreställningsperiod. Nu är jag skådis och nästan inget mer. Jag ligger på soffan, datorn på magen. Kisse och Konstnär tävlar sovandes om utrymmet i hundratjugosängen. En så liten kisse kan ta otrolig plats. Om hon vill.
Nu om dagarna sover jag ut, lyssnar på nya grannarna ovanför (konstigt nog var det inte lyhört när förra grannen bodde där), impulsköper skor och nattlinnen, gör blygsamma städförsök, läser två böcker samtidigt och misslyckas med att hålla isär historierna, syr småprojekt och drömmer drömmar om andra platser. Och så drickor vi massor av kaffe, vädrar så bomulsgardinerna hävder sig som djupandande bröstkorgar mot varmt rosdoftande luft från gatan, konsumerar vattenmelon och glassbåtenglass, njuter av skådespelarrabatten på förtjusande &Vin. Och om kvällarna cyklar vi hem i svalfuktig natt. Och så börjar allt om. Ungefäran så.

Jag vaknar halvsju idag. På midsommardagen och blir lite ledsen för att jag inte kan sova ut när jag får. Inte varmt eller trångt fastän. Vi sover två i en hundratjugisäng. "Det går an när man är ung" säger de. (Och jag förstår inte riktigt vad som menas, för man är väl ung så länge man själv bestämmer att man är. Det.)
Blåklinten har slagit ut under natten. Så dags. Jag ville ha dom i håret igår.
Ve så trött men glad ändå ligger jag kvar i sängen. Med katten på magen, kind mot kind och svagt snusande. Då gör det inget att inte jag sover.
Och så går jag tillslut upp och tittar på klockan tills den blir tolv och man kan beställa hamboajare på bästa stället. Jag är vansinnigt hungrig.
Klockan elva ska jag lyssna på p1. Bessman och Astrid med folktoner och medeltida midsommarballader. Konsert i Alsmundsryd, vari resandefolkskulturen blomstrat i alla tider och varifrån jagsjälv stammar.
Och så ska jag andas in blåklinten igen och vänta på att Konstnären vaknar till.

Nuförtin drömmer jag om Tunisien, Marocko och Turkiet.

Sömnlös. Gråttrött. Hennatatuerad. Nytvättat. Tunghuvud. Strass. Koncentration. Fryser. Tidsslöseri. Symaskinshets. Strykjärnsbränna. Hemlängtan. Sötkatt. Skapell. Guld. Pappan. Handla. Blåklint. Torskmiddag. Myskatt. Åtta. Konstnären. Tröttsatan. Mamman. Amen.
Imorn är det midsommar.

Jag tar in rosor från gården och ger blanka fan i om man får, det finns ju hundra till på busken. Så blandar jag jordgubbsaft (fast jag egentligen önskar mig bubblande eller rosa vin i kartong) och längtar lite efter det som kommer efter premiärföreställningen. (Hej föreställningsmånad!) Lägger upp tröttonda ben, streamar dagens Hem till gården och kan inte låta bli att känna mig litelite ledig.
Vi har för tusan målat scenen idag, hela scenen, allt som hittills är byggt är nu också målat. Mina armar och ben är prickiga av grå lasyr.
Jag tror sommarens bästa repetition var idag. Då vi gick vår väg från scen en stund och bara pratade om det som inte syns. Svarta änkan fick bli lite mänsklig och Robert har lärt mig att landa.
Ikväll ska jag göra klart den dära hatten som inte ville bli större, det får liksom vara så länge den passar. Och så ska jag fundera ut. Var i manus man bäst ser spöket av älskade Athos de Fere.

Och till den som undrar vad allt handlar om. Biljetter här.

Strykjärnet knäpper i köket. Klockan tolvtjugo. Och jag önskar jag slapp klumpen i magen och att jag kände hur nyponroser luktar. Just nu. Det är nog den finaste doften. Doft är egentligen ett av mina fulord, det låter äckligt. Väldoftande är ännu värre.
Och jag tröttbabblar, jobbar alldeles för sent. På min lediga dag. Timmarna räcker inte till och kollegan har blivit sjuk.

Jag tar isär en hatt, klipper upp tre timmars sömnadarbete, för att försöka höja kullen. Ångar, drar nagelbanden blöder. Och ingenting händer. Som om det vägrar samarbeta. Jag ska gråta innan jag somnar.

Vi leker i soffan, katten och jag, tills en utav oss tvärsomnar.
Jag hemma idag hos kisse och får inte mycket gjort, känns det. Tiden tar slut alltför fort. Skomakaren och färghandeln. Det är väl det. På min lediga dag. Mja, inte helt ledig. Jag jobbar ju.
Annars tvättar vi badlakan, bjuder Tles på kaffe som tack för kärleksmumsen och killar pelargonerna under hakan. Jag försöker på upp livsglädjen hos födelsedagsVeronikan från mamman och pappan, den vackra som ser ut som hälften pelargon hälften viol. Jag antar att man får fjäska för fröken.

Och så fönstershoppar jag böcker och film. Nåt kul måste man göra med skatteåterbäringen. Som vanligt köper jag inget. Jag spenderar bara om nån annan säger att jag får, fastän jag egentligen inte alls behöver godkännande. Man blir kanske knasig av att ha det knapert.

Jag har massiva sovsäckar under ögonen Mitt huvud värker och jag tröttgråter hemligt på jobbet. Kollegan tar lediga dagar och jag jobbar massor som följd. På måndag tänker jag inte gå utanför blå ytterdörren. Jag tänker sova och se på film före frukost och jag tänker inte jobba alls. Det är min tur att få en ledig dag. Och så ska jag köpa mig en present.

Åsknatt och kvavt. Och jag vaknar av att en liten och skrämd kisse välter järnljusstakarna i vardagsrumsgolvet. Kvart över fem eller sådant. Vi går upp, Monika och jag och dricker te och ser Änglagård. Vi kom inte mycket längre än till förtexterna igår.
Hyresvärden rensar upp på parkeringen idag, två års djungelogräs ska bort. Inga bilar får stå på hela långa dan. Och avgrundshålet som blivit i gatstenen på gården efter tjällossningen var där en reflexklädd man och sparkade lite i idag. Och uteplatsen som värden vill bygga åt nya grannarna, som redan har egen balkong - mycket vill ha mer, är uppe för tvist igen. Jag ger mig fan inte, uteplatsen kan gärna va nån annanstans, om den ens måste finnas. Men icket som det tydligen är tänkt nu, mittemot vår dörr med löjligt god insyn in i lägenheten. Man ser hallen och genom den toan, köket och vidare in i halva vardagsrummet. Och där ska vi sittai köket om sommarkvällarna, som apor på Skansen till allmän beskådning och inte ens kunna öppna ett fönster utan att känna att man inte är privat hemma. Jo tjena.
Ni kan sätta upp ett vindskydd från jem&fix mot insynen, sa värden. Kan man kanske. Men varför skulle vi göra det, vi som inte nån uteplats vill ha... Men kan man inte känna sig bekväm i mitt eget bo så flyttar vi ju. Så enkelt.
Och så har studentsångerna börja ljuda mellan husen, champagnefyllna och rosslande sorl stiger mot kritvit himmel. Det låter lite som hemmamatch i Malmö (åh, Malmö!), då klacken hörs ända till Möllan. Bara det inte börjar regna, tänker jag och bestämmer mig för att skaffa hem The way we were. En filmklassiker jag har en stark känsla av att jag kommer älska. Precis som Carrie Bradshaw.

Strykjärnsånga, Änglagård och kaffet på spisen, så låter min morgon. Och fastän jag duschade igår har jag gråprickiga ben.
Mannskapet laserade scenen igår, bara golven föstås och redan samma kväll var det koreografirep. Kladdigt om föttera, sa dom. Undrar hur det ser ut idag.
Det är kort om tid till allt nu förtin. Inget hinns ordentligt. Speciellt lilla kisse. Och det är väldigt synd. Jag ligger bakom med hattarna och jag är fan inte nöjd med hur Milady dör och jag vill repa med dom det berör, maken och regissörn,  utan att andra lägger sig i.
Men om man bortser från hur den stenen är att bära. Så är det en underbar morgon.

Idag kokar min lilla stad och jag i den. Jag hämtar tunga paket från posten och Konstnären hjälper till, tack kära. Det luktar döende syréner och ris och bearnaise på gatan ute. Här inne luktar det diskmedel, dill och oljat trä.
Och jag är löjligt lycklig för idag kom hattstocken, min egen. Inte den jag blev lurad på såklart, den får jag aldrig. Det är en sprillans ny som jag köpt för dyr peng. Och så har den lite fel form egentligen, inte alls som den jag lånade av Astrid, men jag tänker att med en slipmaskin (får jag låna, pappa?) kan man nog runda den på lämpliga ställen och så behöver den en stadig fot att stå på. Men det får väl bli till juli det, då tiden kanske finns. Fast helst nu direkt förstås.
De tre musketörerna på teven och jag ska ägna kvällen åt att sy svettband i tre styck musketörshattar. Sammanträffande?

Konstnären var hemma och vände. Vi äter pasta och kisse smakar på leverpastejkladdiga fingar.
Ser ut att vara en fin försommarkväll i hamnen. Syrenen är nästan förbi och ogräsen i spruckna trottoarer sträcker på ryggen. Jag tycker det är fint jag. Inte slarvigt eller ovårdat, personligt. Hemma i äldsta kvarteren i stan. Det är fint det.
Jag är frusen, inte van vid sommaravstängda element och säkert lite matt-trött efter helgen. Långa dagar och för mycket skärgårdsluft, ni vet.
Jag har börjat särskriva och det stör mig. För att jag vet bättre. Och så stör det mig att det finns så lite litteratur om fyrahundraåriga kvinnofrisyrer. Det är tröttsamt när fantasi och fakta fattas samtidigt.
Ikväll ska jag dricka kall hallonsoda (kallonsoda) ur finglas. Men först en varm tröja.

Idag skulle jag suttit på gården med kaffe och solklänning och skissat på rollfigurernas frisyrer och på min egen solbränna. Och väntat på posten som alla dagar. Det blev annorlunda.
Det blåser så kallt på gården så det hjälps inte att himmlen är klar blå, där kan ingen människa i solklänning vara. Jag fick min dos av kall pålandsvind med råge i helgen.
Inget kaffe blev det heller, det blir sällan det utan Konstnären. Idag är Konstnären i Malmö med min kollega och gör utgrävningar i Operans magasin. Jag önskar jag kunnat följa med.

Här hemma äter jag sparrislunch och njuter av att kunna arbeta hemma ostressat och gör mina egna utgrävningar i böcker och på nätet.
Och Kisse? Hon har också grävt. Sig en vagga mellan täckena i sängen.

Jo förstår ni. Jag har en alldeles ny vän och jag tycker så mycket om hennes obestämbara färg och att hon fungerar precis så som man ber henne om.
Jag har en ny dator. En ganska lille en på 13". Och detta är det allra  första inlägget via henne.

Och egentligen är det en rätt lång historia om hur det blev såhär. Jag skulle köpa en hattstock. Det är en månad sedan på dagen som jag köpte mig en egen rundkullig stock på Tradera, just en sån som Astrid har. Och så kom den aldrig och jag hörde av mig till säljaren ungefär varrannan dag i två veckor innan jag fick svar. Ett enda mail fick jag. Med dåliga ursäkter och en vackert litet virus bifogat, som åt upp hela gamla datorn inifrån. Hon suckade och liksom dog. Och hattstocken har jag fortfarande inte fått. Jevlaidioter.
Tur att jag aldrig lägger höga bud.

Kissen i korgen och jag i soffan. Slumrar matta och laddar inför att jobba hela helgen. Jag har mycket att göra men ett saknas. Väntar på en hatt stock som aldrig kommer. Jevlahelvete. Sa jag det förresten? Det är så mycket nu, jag glömmer alltid de viktiga sakerna. Astrid har varit här och mastrat mig, jag är nästan hattmakare.
Och så är jag visst i tidningen också.

Min symaskin gråter. Fyra knäckta maskinnålar på enochenhalv dag. Nytt rekord. Jag bestämmer mig. För att skita i det och äta sushi. Det är det bästa medicinen när frustrationstårarna bränner insidan av ögonlocken. Konstnären och bröderna Berg kom med. Eller. Det var deras idé. Och jag tänkte Äsch, vafan!

Annars syr jag mest. Och har rosa naglar.

Vissna rosor och en tom vinbutelj. Pluras kök till frukost och DiLeva. Små älsklingar.
Jag har fyllt år och stressat. Det är intensivt men inte ur kontroll. Katten är mammig och jag vill vara hemma så mycket jag kan.

Det var en väldigt liten och fin födelsedag, som jag vill ha det. Utan ståhej. mamman och pappan och käraste konstnären, farmorn och mormorn och muminpappan var där. Jag fick kärlek och kontanter mest och en liten lördagsresa till Ikea. Där pengarna tog slut igen. Och kvällen innan, det blir fredagskvällen det, bjöd Konstnärsfamiljen oss på strålande resturangmiddag. Tack alla.

Jag är tjufem år och en vecka nu och fri från krissymptom, eller ens litelite åldersnoja. För det där har jag aldrig förstått. Varför man ska ha det. Jag hinner liksom inte, all tid går åt till att leva.

Om dagarna jobbar jag på teatern. Det är mycket repetitioner och på fredag flyttar vi in i ateljéerna, Viktoria, Konstnären och jag. Så mycket bättre. Om bara kisse kunde följa med om dagarna. Sele och korg liksom. Önsketanke såklart.