Allahjärtans tvåtusennio.

Jag brydde mig liksom egentligen aldrig om killar innan dess. Det fanns så mycket annat. Ponnys och en fiol tillexempel. Sen började jag på gymnasiet. Jag gav upp det där med ponnys och lät fiolen bero.
Vi hade inga pojkar i min klass. (Eller egentligen fanns där tre stycken som var mer som mysko bröder.) Så på rasterna hängde vi mest vid träskåpen i estetkorridoren som det anstår en teaterelev, eller vid Måsen eller utanför Teaterhuset där klassisarna rökte om det var vackert väder. (Själv rökte jag aldrig. Det lukta gift och fis och jag tänkte att jag skulle nog ändå inte vara bra på det.) Det var då vi passade på att titta på pojkar.
Det fanns en som. Var liksom speciell. Han hade långt hår. Mörkt långt, och vackra ögon. Och han kom alltid på våra redovisningar och produktioner i Teaterhuset.  Han hade alltid förstora byxor och kamoflagejacka. Och en otroligt ful truckerkeps men han var så fin. Så fin. Han kände dom jag kände men vi kände nog inte varandra. Jag var kär ändå. Så där i tonårshemlighet. Jag var för blyg för att säg nåt och sen tog vi studenten.
Säkert hundra år senare på Allahjärtansdag. Träffade jag honom igen på det där slaskiga stället på Bergsgatan i Malmö. Och jag var väl egentligen där för att träffa hans kompis, vår kompis. Skådespelaren. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och han hade fortfarande mörkt hår och vackra ögon och var konstnär. Konstnären med stort K. Jag minns mest att Band of Joy spelade live och det snöade florsocker över hela södra Malme innerstad. Och allt var vitt och ljuddämpat när jag gick hem. Två månader senare vart vi visst ihop och. På den vägen är det antar jag.
Det var kanske ettochetthalvt år sedan, lite mer. Nu har vi flyttat från storstaden till Vinkelgatan. Det är fint det.

Jag lever lycklig här med dig och mina katter. Ett liv i synd, helt utan omsorg att bli frälst. Hon har så rätt, Monika Z.