Jag är trött och kroppen med. Vi är ovänner och inget går liksom ordentligt till. Kroppen vill hem och vara sjuk ifred, lägga sig i soffan och skendö litegranna. Jag tycker vi ska ta oss igenom dagen på jobbet, inte för att det är lätt. Men jag vill. För lönen liksom. Jag vill inte ha några avdrag. Vi drar inte jämt idag. Och det märks. Jag blir irriterad. På mycket. Inte som i sur. Men jag lägger märke till saker och tänker, men!
Alltifrån att inte orka gå upp för en neslig trapp till att folk envisas med att prata politik på jobbet och blir sura på varandra i smyg. Eller att en del inte vågar vara konsekventa i sin stil, trots att de verkligen passar i och bär upp. Stilen. Och att vissa som passerar dagligen verkligen inte hälsar. Bara ser rakt igenom. Den extraanställde. Även om de också är extraanställda. Minsta lilla. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är en sådan dag liksom.