Idag kokar min lilla stad och jag i den. Jag hämtar tunga paket från posten och Konstnären hjälper till, tack kära. Det luktar döende syréner och ris och bearnaise på gatan ute. Här inne luktar det diskmedel, dill och oljat trä.
Och jag är löjligt lycklig för idag kom hattstocken, min egen. Inte den jag blev lurad på såklart, den får jag aldrig. Det är en sprillans ny som jag köpt för dyr peng. Och så har den lite fel form egentligen, inte alls som den jag lånade av Astrid, men jag tänker att med en slipmaskin (får jag låna, pappa?) kan man nog runda den på lämpliga ställen och så behöver den en stadig fot att stå på. Men det får väl bli till juli det, då tiden kanske finns. Fast helst nu direkt förstås.
De tre musketörerna på teven och jag ska ägna kvällen åt att sy svettband i tre styck musketörshattar. Sammanträffande?

Konstnären var hemma och vände. Vi äter pasta och kisse smakar på leverpastejkladdiga fingar.
Ser ut att vara en fin försommarkväll i hamnen. Syrenen är nästan förbi och ogräsen i spruckna trottoarer sträcker på ryggen. Jag tycker det är fint jag. Inte slarvigt eller ovårdat, personligt. Hemma i äldsta kvarteren i stan. Det är fint det.
Jag är frusen, inte van vid sommaravstängda element och säkert lite matt-trött efter helgen. Långa dagar och för mycket skärgårdsluft, ni vet.
Jag har börjat särskriva och det stör mig. För att jag vet bättre. Och så stör det mig att det finns så lite litteratur om fyrahundraåriga kvinnofrisyrer. Det är tröttsamt när fantasi och fakta fattas samtidigt.
Ikväll ska jag dricka kall hallonsoda (kallonsoda) ur finglas. Men först en varm tröja.

Idag skulle jag suttit på gården med kaffe och solklänning och skissat på rollfigurernas frisyrer och på min egen solbränna. Och väntat på posten som alla dagar. Det blev annorlunda.
Det blåser så kallt på gården så det hjälps inte att himmlen är klar blå, där kan ingen människa i solklänning vara. Jag fick min dos av kall pålandsvind med råge i helgen.
Inget kaffe blev det heller, det blir sällan det utan Konstnären. Idag är Konstnären i Malmö med min kollega och gör utgrävningar i Operans magasin. Jag önskar jag kunnat följa med.

Här hemma äter jag sparrislunch och njuter av att kunna arbeta hemma ostressat och gör mina egna utgrävningar i böcker och på nätet.
Och Kisse? Hon har också grävt. Sig en vagga mellan täckena i sängen.

Jo förstår ni. Jag har en alldeles ny vän och jag tycker så mycket om hennes obestämbara färg och att hon fungerar precis så som man ber henne om.
Jag har en ny dator. En ganska lille en på 13". Och detta är det allra  första inlägget via henne.

Och egentligen är det en rätt lång historia om hur det blev såhär. Jag skulle köpa en hattstock. Det är en månad sedan på dagen som jag köpte mig en egen rundkullig stock på Tradera, just en sån som Astrid har. Och så kom den aldrig och jag hörde av mig till säljaren ungefär varrannan dag i två veckor innan jag fick svar. Ett enda mail fick jag. Med dåliga ursäkter och en vackert litet virus bifogat, som åt upp hela gamla datorn inifrån. Hon suckade och liksom dog. Och hattstocken har jag fortfarande inte fått. Jevlaidioter.
Tur att jag aldrig lägger höga bud.

Kissen i korgen och jag i soffan. Slumrar matta och laddar inför att jobba hela helgen. Jag har mycket att göra men ett saknas. Väntar på en hatt stock som aldrig kommer. Jevlahelvete. Sa jag det förresten? Det är så mycket nu, jag glömmer alltid de viktiga sakerna. Astrid har varit här och mastrat mig, jag är nästan hattmakare.
Och så är jag visst i tidningen också.

Min symaskin gråter. Fyra knäckta maskinnålar på enochenhalv dag. Nytt rekord. Jag bestämmer mig. För att skita i det och äta sushi. Det är det bästa medicinen när frustrationstårarna bränner insidan av ögonlocken. Konstnären och bröderna Berg kom med. Eller. Det var deras idé. Och jag tänkte Äsch, vafan!

Annars syr jag mest. Och har rosa naglar.

Vissna rosor och en tom vinbutelj. Pluras kök till frukost och DiLeva. Små älsklingar.
Jag har fyllt år och stressat. Det är intensivt men inte ur kontroll. Katten är mammig och jag vill vara hemma så mycket jag kan.

Det var en väldigt liten och fin födelsedag, som jag vill ha det. Utan ståhej. mamman och pappan och käraste konstnären, farmorn och mormorn och muminpappan var där. Jag fick kärlek och kontanter mest och en liten lördagsresa till Ikea. Där pengarna tog slut igen. Och kvällen innan, det blir fredagskvällen det, bjöd Konstnärsfamiljen oss på strålande resturangmiddag. Tack alla.

Jag är tjufem år och en vecka nu och fri från krissymptom, eller ens litelite åldersnoja. För det där har jag aldrig förstått. Varför man ska ha det. Jag hinner liksom inte, all tid går åt till att leva.

Om dagarna jobbar jag på teatern. Det är mycket repetitioner och på fredag flyttar vi in i ateljéerna, Viktoria, Konstnären och jag. Så mycket bättre. Om bara kisse kunde följa med om dagarna. Sele och korg liksom. Önsketanke såklart.

Hej. Min rygg är mör och jag känner att jag är förkyld. Igen. Det var inte bara pollen kanske, nån bacill slank med också. Så ja, nu är jag förkyld igen. Fast rätt lindrigt, mest sådär så nosen snuvar och konditionen inte riktigt räcker till att cykla i uppförsbacke. Men sch, säg inte till nån. Jag är honsomalltidärsjuk. Och jag är less som fan på att jämt höra andra konstatera det. Du är ju alltid sjuk, stackars dig som det alltid är nåt fel på. Jo tack, jag är medveten. Om mitt dåliga immunförsvar. Som kommer sig av kraftig medicinintag i högstadieåldern och att jag faktiskt jobbar hela tiden. Jag har ingen helg för alltid är det något.
Nog. Om det.
Idag städar vi. Så katten yr åt alla håll. Och vi glömmer tiden helt och hållet. Sen köper vi roliga saker i hobbybutiken och jag ger mig själv en present istället för att tjacka jobbgrejer för första gången på väldigt länge. Och just ja, jag har köpt en egen hattstock på tradera för en tjuga. Och en finfin tröja och så en klänning till premiären, för kanske en femtilapp sammantaget. Heja tradera för den som inge pengar har.

Och så sluta vi dagen med värjfäktning. I handskar och kragstövlar. Spexigt. De bästa passen är när det är dålig uppslutning. Då får man mycket coaching och alla får plats. Och nu? Jag är trött. Ont i ryggen på det bra sättet och outgrundligt trött. Nu ska jag sova. Kanske klippa några mösnterdelar. Men sedan, definitivt sova.

Kisse är sugen och ylar efter småpojkar. Hon kavar runt på golvet och knorrar och kurrar. Hon gnider och gnyffer och visar Musse Pigg-fläcken i rumpan för den som vill se. Och skrämmer skiten ur Konstnären när hon följer honom överallt och vet inte vart hon ska göra av sig själv... Himmel. Undrar hur länge det är tänkt att hålla på.
Stackars lilla djuret, när du blir lite större blir du av med det där.

Lilla kisse. Idag är det första maj och vi har en marskatt här hemma. Stryker och kurrar och jamar, pratar högt och kräver tvåhundra procent uppmärksamhet. Och det kan hon väl få. Någon gång måste jag få vara ledig. Idag har jag majregnet som bakgrund och en del manusarbete framför mig. Och så syateljén med Vickan och Clara i eftermiddag. Så jag är ju inte ledig. Kom jag på nu.

Bilden är inte från idag. Den är från när kisse flyttade hem.

Igår. Det var Valborgsmässoafton och eldningsförbud.
Vi bygger en teater på en ö i ett hamninlopp. Människor är så fina. Som ger dagar av sitt liv till att kånka slita och ånga i solen. Och nog stämmer det att hjältar är osynliga, de plötsligt bara finns och ställer upp. De som man väntat sig, de som snackar om att de är med och har andan, dom såg vi tusan inte röken av.
Inte för att vi inte klarade oss ändå. Antagligen bättre än annars, ty idag på första maj ståndar trehundratiomannaläktaren hög i morgonljus. Så snabbt har vi aldrig byggt förut. Den blev färdig omkring trefikat igår och det var värt varenda blodig knoge.
Sommaren intog Kastellet så det sjöng mellan murarna. Mina öron brinner av solbränna och bihåla och öga av sveda. Jag har all Kastellholmens pollen i mitt andningssystem och jag nyser, gråter och rosslar. Och kanske lite feber?
På Valborgsfirandet, utan eld men med brankårens grilltunna, frös jag och önskade att jag kunde krypa så långt in i mitt eget skinn som bara vore möjligt. Vi åt våra korvar gick hem tidigt, Konstnären och jag. Då utomstående strömmade till och de självutnämnda lekledarna såg skaran som sitt världsansvar, då smet vi hem i småstadsnatten och såg dålig teve och åt chips med kisse tills vi somnade. Det är mer min melodi.