Idag är det första riktiga sommardagen på året. Larsson har varit galet ledig hela långa dagen. Semesterfirare som man är drog vi ihop en nätt liten skara, packade stjärtrullar och kaffetermos och satte oss på skärgårdsbåten. Vi styrde kosan mot Tärnö. Vi tittade på fyren och på bunkern och på utsikten. Sedan åt vi matsäck och fina K lekte på klipporna medan Larsson läste bok och somliga andra svärmade som koflugor på solvarma klippor. Jag svärmade lite, jag med, med min K i superhjältepalestinasjalsmantel och spännlinne.
Sol, klippor, vildhallon, sjögång, kaffe, nyckelpigor, strandråg, hav, svalor och vita knutar. Ledighet och bekymmerslöshet.
På kvällen raggade vi upp Joel och fortsatte till Långasjönäs och badade tills vi blev blåa i ansiktet. Årets första dopp. Jag jobbar för mycket, på sommaren ska man njuta. Jag har inte hunnit det.
Denna helgen har jag för första gången på månader kännt mig fri. Ledig. Slappna av. Underbart. Imorn börjar monotnin igen. Städjobb. Sammasamma. Rutiner och mönster. Jag kan inte påstå att jag trivs. Värst är det om morgnarna. Jag tvingar mig själv att cykla vägen till Blekingesjukhuset, ta på mig min ljusblå bussarong och gå till Städcentralen och hämta nycklarna till dagens avdelningar, som är samma avdelningar som alla dagar. Sammasamma. Samma trötta frukostfika, samma tanter som klagar buttrar, skränar, samma veckotidningar, samma joggi. Efter lunchen är jag alltid färdig. Sedan är det tre timmar att fördriva med hittepåsysslor tills man får gå hem. Sedan, om man har tur, en timmes hemmavarande med magmättning och sminkning inför kvällen föreställning innan man åter, numera litelite motvilligt, cyklar iväg igen för att ta båten ut till femtiotalet. Bara fem föreställningar kvar. Sorgligt men skönt på sitt eget vis. 2010 ska jag har sommarlov. ♥

Lördagar är världens bästa dagar om man har nåt för sig. Att bara gå och drälla är en ytterst dräglig syssla i sig men jag är hellre ledig en vardag och bara går hemma och fiser, bättrar på stickningen och glor på Hem till gården. Jag finner det mer högtidligt att kunna vara göra-ingenting-ledig på en torsdag än att låta en lördag rinna ut i sanden.
Igår hade jag massor för mig. Jag spenderade min förmiddag lightbakis efter en härligt natt i utkanten av stan, på ensamblefest ála Mansion de Santesson dagen innan. Jag klarvaknade runt snåriga tio på förmiddagen. Alla andra sov. Ingen idé att ens försöka få liv i sällskapet. Som att uppväcka döda.
Så småningom vaknade de döda iallafall och halv åtta om lördagsaftonen cyklade jag hem till familjen, hans familj. Det officiella mötet. Middag. Hemvändande syskon med flickvän och föräldrar kring ett aldrig sinande bord. Mangosalsa är gott och jag har aldrig kännt mig så välkommen någonstans, knappt ens hemma där jag bor. Jag gillar. Hoppas man får komma tillbaka...♥

Det regnat något förfärligt. Jag ligger i sängen med datorn på magen. Ett bra substitut till vetevärmare om man, som Larsson och Lindmark, inte har nån nedrans microugn i sin ägandes boning. Hemma från jobbet idag, sjuk om man så vill; sjukt trött. Sjukt trött på förlamande mensvärk och söndrig rygg. Ja, den eviga ryggen, förbannad vare du!

Var sjunde minut kollar jag kontaktlistan på Facebook-chat. Finaste K har drullat bort mobilen nånstans på Kastellholmen och är hemskt onåbar. Det är lite som i den trevande början, när man inte vågade ringa eller sms:a, man hängde istället ohälsosamt mycket på Facebook ifall han skulle synas på inloggad-listan. Jag är alltså nykär av nödtvång :)
Jag minns när Vinkelgatan ännu var bart och blott en fjärran fantasi och Larsson och Lindmark räknade bokstäver på händernas tio fingrar. Nu är vårt harem nedläggningshotat. Många bokstäver har passerat på kort tid, vissa mer varaktiga än andra, men bara en har stannat, fastnat, rotat sig. Och en till kan ha letat sig hit. Tiden visar resten. Eller hur, Lindmark? ♥

Om tre dagar är det en månad sedan jag hade tid att sitta här och fisa. Jag borde väntat till den tjugonde så att det faktiskt blev en månad på öret, men palla! Klockan är nollett-tjugufyra och jag är ensam hemma. Sällsynt. Sällsynt att jag är ensam hemma och sällsynt att jag är vaken efter klockan nollnollnollnoll överhuvudtaget. Jag bor med sambo, eller kombo om man så vill, jag har jobb, pojkvän och spelar teater om kvällarna. Min fritid är lika med ickeexisterande. Och det sätter spår. Denna veckan är det fesival i staden, festival i dagarna fem. Jag dissar en ledig natt på stan med vänner, fylla och festivalmat och årets fest på Plattan med världens finaste man för att umgås med mig själv. Det har inte hunnits med på snart två månader. Nu var det nock. Jag mår inte bra av att ständigt vara pigg och social, det ligger inte i min natur. Jag behöver vara för mig själv, ligga på sängen, kräka ur mig saker på nätbunden dagbok och kolla i postorderkataloger medan regnet smattrar mot fönstret.

♥

Jag ligger i drängskjorta och pyjamaskorts på sängen och räknar mina blåmärken. Det har varit en frodig försommar. Teater är intensivt och underbart! Min Karl är en fin karl, och på jobbet går det också ganska bra. Premiären spelades i fredags inför en trehundretjuguåtta hövdad publik och resterna av systempicknicken står i kylen. Hemligheternas Tid har fått många fina rescentioner redan, publiken gav stående ovationer och ville aldrig gå hem. Premiär var det och premiärfest blev det! Skumpaskål utanför biljettboden, utdelning av rysk pappersexcersis, gångmarsch-språngmarsch längs gamla järnvägsspåren hem till Lokstallarna, tjuvkissande i buskage, granskande av nämnda papper vid ryska gränsen, uppvisande av visum och personbevis och till sist bordning av Russian Airways-plan. Destination: Sovjet 1957. Sicken fest! Dukade bord, nationalhymner och kommunistiska fanor i långa rader. Här hade pappa trivts tänkte jag och inmundigade min Borstj. Ölflaskor öppnades, ölflaskor tömdes, sentimentala öltal hölls. Allt under övervakning av skrikande Sovjetiska soldater i ridbyxor och humorbefriade slätkammade agenter från vårt kära GRU. Efter desserten blev vi uppsugna av någon slags grön stråle till en boll eller kanske en tub av metall. Ett rum av silver, i vilket inga sorger fanns och det regnade sura tefat som manna från himmelen. Framåt nollsex-nånting, då jag varit vaken i ett dyng och fyllan tacklat av för flera timmar sedan, fann jag inte kroppsmålning och hysterisk dans till 80's hits lika roande som mina fortfarande fulla medfestande och beslöt mig för att den vägen vandra. Hemåt. Vad som hände på festen efter min sorti får någon annan berätta om på sin blogg. ♥