Hej!
Borttappat; mitt närminne. Kännetecken; kantstött men fungerande. Sågs senast; minns ej.
Hej!

Mamma!
Jag vet nog att du smygläser. Leta fram sjuttiotalskaffeburken med bruna hjärtan. Jag önskar mig den i flyttpresent.
Puss

Jag blir sviken. Gångpågång. Av mitt tålamod. Jag vill ta alla mina grejer och bära över i lägenheten. Nununu! Hur svårt kan det vara och hur långsamt hade dagarna tänkt att gå?
Men vi fick inte nycklarna tidigare. Den trettionde ska vi besiktiga. Måndagen. Får man nycklarna då, eller måste man vänta två dagar, liksom bara för att. Katterna kommer den första. Det vore gott att ha flyttat måndag-tisdag. Sug annars. Sug om katterna ska behöva sitta på ett rum och gråta medans vi panikflyttar för att de ska kunna komma ut så fort som möjligt.
Kanske borde vi kratta startgropar i helgen. Ifallatt.

Jag kan omöjligt sova efter det att Konstnären gått på jobbet. Fönstershoppar färglada tyger och mockasiner på Tradera. Funderar på vad jag ska göra utav dagen. Mer än att powernappa till Beverly Hills strax innan jobbet.

I lägenheten på Vinkelgatan har vi hysdjyr av Honmonstermått.
Häromdan stod jag i duschen va. Vände mig efter schampoflaskan i nischen, reste mig och DÄR! var den. Mitt i ansiktet, eller nära nog, och stor som en handflata och alldeles brun. Jag svär lite på att den väste åt mig. (Thhhfffsss!)
Eeek! skrek jag och skuttade ur duschen med stillastående hjärta och hyperventilerade åt en riddare att komma.
Såna här spindlar finns bara i utlandet! sa Konstnären chockad och jag menade att det var decenniets underdrift.
I rymden. muttrade jag och droppade på badrumsmattan.
Konstnären gjorde en insats och drämde ihjäl rymdmonstret. Den asstora finns-bara-i-utlandet-rymdvarelsen. Om en vecka bor vi inte i en hyresrätt där spindlarna är större än de betalande hyresgästerna. Hoppas jag och sväljer hårt. Jag hoppas katterna ska hålla odjuren i schack. Djuren verses odjuren. Hoppashoppas. Jag lider snart av klent hjärta. Inte bra att hoppa högt och gå på spänn var dag, var natt.

Hej. När det regnar utomhus samtidigt som jag jobbar inomhus. Känns det lite som att ha huvudet i vaskskåpet när man spolar vatten, eller som att vara på badrummet när någon duschar samtidigt.
Tokenerverande och litelite exotiskt. Och så blir man ju såklart himla kissnödig. Kanske får jag arbetsrelaterad blåskatarr. (Den där iPoden hade inte suttit fel nu.)

Rast. Kollar lite på bloggar och värmer mig med honugsochcitronte.
Huj! Så avundsjukan blossar i kinderna. Jag är tokavis på Krickelinkrickelin, som har en sån som jag vill ha.
Nu får kattflickorna komma med kappsäcken när dom vill. Jag längtar efter dem.
Och om tre månader, när vi passat dem färdigt så kommer jag alldeles säkert vilja ha en egen. Och precis en sån som bor hos Krickelin.

Och så längtar jag efter en massa annat. Att få nycklarna till nya lyan och att fara på loppisar och hitta fina tyger och diskhanddukar. Och till julen och min allra första ordentliga julgran. (Fast tiden får inte gå alltför fort förstås.) Tillexempel.

Jag längtar inte hem. För vägen mellan här och hem är plaskvåt och jag har inget regntöj. Prutt.

Mjaha. Här har inga barn blivit gjorda. På ett tag. Eller överhuvudtaget. Ur många aspekter.
Det händer inte mycket. Alls. Så att säga.

Jag har börjat jobba. Definiera jobba. Jahapp. Liksom mycket dödtid så här i början. Inte många foto jobb ramlar in. Det blir många kaffepauser. Som det ser ut nu.
Inatt jobbar jag gravskiftet. Tretilltolv. Och det blir nog bra. Längre fram. När jag inte är själv på min avdelning till natta. Ganska kallt och ganska tyst. Nu hade en sån där iPod. Som jag önskar sen högstadiet. Suttit fint. Jag funderar på att faktiskt skriva efter en här och nu. Cdon har billiga. Definiera billga.

Jomen. Pompompom. Ett jobb varannan timme är alldeles förlite.

Jag har så mycket otroligt dumt på datorn. Som den här tillexempel.
Jesus. Kristus, vad dumt.

Min sista dag semesterdag är idag. Semestern som officiellt varat sedan i februari ungefär. Känns som sista dagen i frihet, som dagen innan skolan börjar ungefär. Fnisspirr och avgrundsskräck liksom.
Jag lyssnar på Jakob Hellman och är lite kär i smyg och minns tiden som sminkös på Moomsteatern. Herr Hellman gästspelade några föreställningskvällar och jag sminkade. Och han var himla snäll och såg trevlig ut för att vara fyrtio år. Bra man och bra musik.
Kaffe ur Muminmamman. Idag fick jag ännu mer arbete förresten. Regissören från i höstas ringer upp. Och nu gör jag scenografi och kostym till produktionen "Blindbock" som har premiär i oktober. Och får blygsam, men ändock en faktisk lön. Och efter det är det dags för "Världen är full av dårar", premiär nionde december. Ser man på nu rullar det nästan som av sig självt.

Kanske hälsar vi på katterna ikväll.
Håll en tumme för mig imorn.

Ibland glömmer jag.
Att ta det lugnt och att hålla det enkelt. Så. Idag äter vi frukost ute, omkring lunch.
Idag målar jag köksstolarna grå och naglarna gröna medan Konstnären har produktionsmöte och spelar Drakborgen på grönan äng. Och ser säsongstarten av Vad blir det för mat?
Kyss, hej.

WWW.WANAS.SE Wanås slott. For vi till igår. Och hej! vad underbart där är! Konsthall, skulpturpark och ekologisk gård. Ljuva Skåne, här finns fan allt.
Längs hundra stigar. I en liten ljuvlig bokskog. Stod skulpturer bakom stammar, i trädkronor, eller nedborrade mitt i barkstigen. Ansiktslösa pojkar, stora röda bollar, farliga vita kokonger, morbida barnskrik ekandes i ljudinstallation.
Och. Ann-Sofi Sidén, geniala kvinna.
Vid en liten stentrappa, invid Wanås storastora damm. Sitter en rofylld dam och blickar ut över slottsträdgården. Ur henne rinner vatten. Ann-Sofin Sidén är mamma till, i mitt tycke, finaste fontänen på Wanås. En kurvig kvinna i brons, sitter på huk med byxorna nere och balanserande i flip flops och kissar. Med vackraste utsikten. Total harmoni.
På väg hem vindlade vi längs smala grusiga vägar. Och i ett kort svagt ögonblick visste vi inte alls vart vi var, avsattes A brutalt som kartläsare. Framme i Gungvala gick vi på loppis för andra dagen i rad. För att visa den vackra fulkistchiga antiklampan Konstnären och jag önskar till vardagsrummet eller kanske tillochmed köket. En galjonsfigur i fotsid tunika och med hjorthorn slingrande ur sidorna. Ful, spännande och underbar.
Och dyr. 6800. Hejdå lampan.
Och hejdå måndag. För sen åkte vi hem och däckade.
Kyss.

Plötsligt känner jag att jag måste ha en sylåda. En fin. I trä och med tre våningar. Sådär som fälls ut i trappsteg. Ge mig. Gratis helst. Eller peka ut'na åt mig på loppis. Nu. ♥

"... det är engelska och betyder Jesus älskar alla barnen"

Jag sitter hemma i rutig herrpyjamas och surar. Konstnären slutade jobba idag. Och vi åt middag och skulle fira. Ta med Viveka på &Vin. Nina och Matti spelar där ikväll. Halvvägs. Utanför Hemköp ungefär. Fick jag så ont i magen och blev liksom kall och varm och ville mest sitta ner. Konstnären hjälpte mig hem och jag skämdes. För att jag ville så gärna ha roligt.
Han gick ut igen, lika bra så. Jag klarar mig så bra bara jag får vila. Och jag ser på Livet! och Ture Sventon och äter snälla smörgåsar. Och är ruskigt sugen på choklad.

Häromdagen såg vi Marinmysteriet. Madde, Povel, Hasse, Konstnären och jag.
Jag avskyr att såga andra. Jag är själv inget proffs på nåt vis. Men.
Intressant var det ord som gick att frambringa efteråt.
Under föreställningen fann vi oss själva mimandes med i replikerna och det var inte svårt att rita efter prickarna i jämförelsen mellan Marinmysteriet och Hemligheternas Tid. Vissa namn hade bytts ut och vissa personer hade bytt kön. Historien var visst inte den samma, men kärnan, och på alltför många ställen texten, var identisk. Den sovjetiske spionens fösvarstal i slutet var droppen, klippt och klistrat rakt av.
För att vara en åtminstone semiproffessionell produktion med avlönade skådespelare, tycktes mig det hela väldigt tunnt. Tafatt och tidsandan fattades på något vis. På många vis.
Redan innan paus infann sig samma magkänsla som när jag som barn satt med Nalle på ryamattan och såg på Rädda Joppe. Jag fick ont i magen för att pojken var så hemsk att jag tyckte det var pinsamt för hans egen skull. Så kände jag. Och det skämdes jag över och ville faktiskt mest gå hem.
Och jag undrar om ensamblen ens vet att historien redan levt i tre år i Karlshamn, att vi kännt och levt människorna de just gestaltat genom en hel triologi, genom nästan trettio år.
När Karlskronaensamblen stolt menade att de visat oss vad som hände herrarna Andersson och Gustavsson på femtiotalet hade vi inte hjärta att säga nåt.
Det är inte deras, Teater Alegrias, fel.
Men jag kan inte hjälpa att känna litegrann olust. För likheterna är väldigt många, och det känns inte jätteok att pjäsen vi spelade för ett år sen skrivs om en smul och säljs till en ny teater.
Man kan väl tycka att Triologin kunde fått vila i sin grav nåt år iallafall.

Och på vägen hem. Funderade vi på om vi skulle skicka Kastelltriologin till Teater Alegria när den kommer på DVD.

Hej. Nu är det slut. Eran är slut. Triologin. Är slut. Med pompa och stående ovantioner, dignande buffé och en hejdundrande förkylning.
Vi spelade vår sista föreställning av Ödets Makt i lördags. Det är fem dagar sedan. Ungefärens. Bland älsklingarna på läktaren, publiken, satt delar av Marinmysterieensamblen, den vackra familjen och höghönsen i produktionsgruppen. För oss och för dem spelade vi satanihelvetä bra. Sistaföreställningsförlösningen var total, energi sprutade och jag faktiskt älskade och hatade Staffan så förtvivlat mycket in i själen på samma gång.
Åh, Anna-Carin, som jag kommer sakna dig. Dig är jag nog lite kär. Och historien kring dig tar inte slut, jag letar ständigt läsning om verklighetens förebild. Anna-Karin Lindgren, kodnamn Tussilago. Jag tror tillochmed jag kommer sakna Staffan. Er kommer jag sakna.

Sagan om Sven Andersson är all. Tjugo minuter post applådtack satte jag saxen i Konstnärens mörka 70-talslockar och tuggade av det längsta. Snaggen tog resten, inklusive mustaschen. Konstnären ser ut som en farlig skeptiker från glebygden. I vissa ljus.
Kvällen bar mången klippning i sitt sköte men. Först förflöt ensamblemiddagen med tusen skålar och tal och fyrverkerier. Och jag fick bästa assistentspresenten ever! Mönsterkonstruktionsboken kommer användas flitigt tills den dag då den vittrar.
När hyllningssångerna klingat ut och somlige delar av Smedjanfamiljen spelat Ödets Makt på tio minuter
(Tack Simon för undebar tolkning av Staffans flickvän AK-4!)
När jag torkat hysteriskrattårarna och bandet spelat upp till dans. Då smög vi iväg. Bort från hala dansgolvsbräderna. Tessan och jag. Och så klippte jag gossekort Twiggyfrill på söta sambo. Cissi kick'd n' scream'd men det kunde inte hjälpas. Halva Larsson&Lindmark har nu pyttekort på hjässan.
Sprängarn hann jag kapa håret på oxå, och dricka skumpa och twista loss med fina Sebastian innan råförkylningen tog kål på mig och jag faktisk for hem med fyrabåten.
Godnatt. Kyss! ♥