Det gick älvor på sjön. Tätt tätt så att man inte såg himlen. Man brukar kunna räkna stjärnorna när man ligger i Kroksjön om natten. Och flyter på rygg. Bara svart vatten och ledbrutna träd som sträcker sig ut. Och tysta silhuetter av de andra som också ser på natten. Och så diset då, älvorna som ligger ovanpå allt som nattfriskfuktigt spinnsocker. Och övervakar. Håret luktar sjövatten och man är tygndlös. Underbart stilla och jag ville somna. Så kröp det på mig. Okända ljud och något mot foten. Och jag ångrar mig och skyndar upp på bryggan. Jag läser för många deckare om lik i sjöar.
Det bästa som finns är nattbastu efter föreställning. Lugnt fridfullt och lagomt läskigt.

Jag har sett det här. Och snott det hit. Alla gör ju så.

Jag heter Regina Betty Viola. Regina för att det är fint och Betty och Viola efter vackra starka kvinnor i min släkt.
Jag är väldigt vädertrött. Sån där uttömmande trötthet som ger en huvudvärk när himmlen blir svartgrå och luften tung.
Jag är duktig på att lyssna i timmar det tycker jag om,  göra mat av det som råkar finnas i kylen, hitta perfekta Traderafynd, komma i tid, förstå vad katten vill och många olika saker som har med teater att göra.
Jag tycker inte om att vara ensam,  ha för mycket uppbokat och planerat och när andra inte lyssnar.
Jag är jättedålig på att göra en sak i taget och ännu sämre på att stressa.
Jag läser bloggar med vackra bilder och texter om sånt jag gärna gjorde och sån jag önskar att jag var. Och så sådana som spyr ur sig inspiration eller bara är lite knäppa.
Jag sjunger när jag måste eller när ingen hör. Bara Monica Zetterlund kan få mig att ta i. Det är hemligt att jag gärna sjöng på scen om jag bara vågade eller om nån annan vågade låta mig försöka.
Jag älskar min Konstnär, min katt, min familj och mina vänner.
Jag önskar att jag får leva länge, med knarriga golv och varma soffor och havsutsikt. Och att det går att leva som man vill utan att behöva offra något.
Jag är verkligen inte speciellt bra på att städa. Jag tröttnar för fort och ofta blir det bara gjort ett rum i taget.
Jag tycker om hattar, ljudböcker, bläddra i tidningar bakvänt, att vara vid teatern, gamla vinglas, orange ihop med rosa, gå på bio, sommarnätter och grillad ost.
Jag har på mig svart. Inte för att jag har sorg eller för att verka dramatisk och kulturell. För att plaggen råkar vara sköna och svarta på samma gång. Och så världens mysigaste kofta. Den är inte svart.
Jag lyssnar på människor och på musik. Nästan aldrig på radio, jag ledsnade när Katla slutade sända. Monica Z, Allan Edwall, Plura och The Beatles spelar vi mest. Och så Bob Dylan, Tom Waits och Ane Brun. Bland annat.
Jag blir arg på personer som bara vill göra andra illa för de själva mår dåligt. Eller när andra inte bara kan lyssna och respektera.
Jag är rädd för att vara helt otroligt fel och oduglig.
Jag är riktigt dålig på att betala räkningar direkt när jag får dem. Och på att ha råd med fina födelsedagspresenter till folk jag gillar.
Jag är uppväxt i ett blått arbetarhus från fyrtiotalet med grön heltäckningsmatta i trappen, världens mysigaste snedtak över sängen och en trädgård full med blommor och mat.
Jag har ett ärr som är fyrtio centimeter. Det är mitt längsta.

Jag stirrar mig blind. På ett tyg jag fick alldeles försent för att vara lugn. Imorn ska det stå ett par dugliga och tillochmed snygga byxor på scen. Och en bekväm skådespelare i dom.
Föreställning ikväll. Och så regnar det. Piss, häll och totalregn. Och mitt i all stress hoppas jag en smula på inställt. Fast det får man inte säg högt. Man ska hoppas in i det sista. På att det går. Jag hoppas alltid annars.

Roomservice på teven ett avsnitt jag sett arton gånger minst. Gotland, önskar jag och blundar hårt. Men det funkar inte och jag sitter kvar på golvet. Med nålar och sammetsludd och en vildsint katt som stjäl koncentration och sysaker. Och har ganska ont i magen.

Kisse leker med symaskinstrampan under köksbordet. Nu är jag kostymör igen och ska hosta upp ett par sextonhundratalsbyxor till på fredag. Tilläggas bör att jag inte har fått nåt tyg än. Kanske imorgon men vem vet. Inatt kunde jag inte sova.
Igår var jag på Lennarts i Karlskrona och fikade bästa kakaohavrebullen i minne. Vi tog tåget först till Bergåsa, Thes och jag och såg oss omkring och tog sedan bussen till Karlskrona lite spontant och jag köpte en köksmatta än mer spontant. Och hela tiden regnade det.

Och jag som älskar Leif Krantz serier från sextiotalet reaskaffade mig Stora Skälvan och blev så in hålet besviken. Vicken skit. Samma regissör, samma författare och samma skådisar men totalt tvärdåligt. Min tillvaro rasade lite.

Och ingen bastu blev det.

Jo, det är sommar i den lilla staden. Har varit i en månad minst. Jag borde kanske badat vid det här laget. Kan man tycka. Man tycker redan på det. Jag bor vid havet, jobbar i allra innersta skärgårn och har inte gjort det än. Inte är jag kruka, inte alls. Som liten var jag fisk. Det är snarare socialt. Jag har inte hittat badkompisar och ingen ro heller jag. Vill ligga länge på klippor och lyssna på måsar. Och nog längtar jag till bastun och stjärnhimlen i torpet. Men jag väntar på sällskapet.

Jisses. I denna ljuva sommartid och jag har smält till en lyckligt utandandes pöl. Stressen tog jag i handen höll upp den mot skyn och blåste hårthårt. Premiären den första juli, åh ljuva föreställningsperiod. Nu är jag skådis och nästan inget mer. Jag ligger på soffan, datorn på magen. Kisse och Konstnär tävlar sovandes om utrymmet i hundratjugosängen. En så liten kisse kan ta otrolig plats. Om hon vill.
Nu om dagarna sover jag ut, lyssnar på nya grannarna ovanför (konstigt nog var det inte lyhört när förra grannen bodde där), impulsköper skor och nattlinnen, gör blygsamma städförsök, läser två böcker samtidigt och misslyckas med att hålla isär historierna, syr småprojekt och drömmer drömmar om andra platser. Och så drickor vi massor av kaffe, vädrar så bomulsgardinerna hävder sig som djupandande bröstkorgar mot varmt rosdoftande luft från gatan, konsumerar vattenmelon och glassbåtenglass, njuter av skådespelarrabatten på förtjusande &Vin. Och om kvällarna cyklar vi hem i svalfuktig natt. Och så börjar allt om. Ungefäran så.