Jag är kär. I en Pembroke Welsh Corgi, vilken som helst. Förlåt Karl. ♥

Dagen går i slow motion. Det regnar mest hela tiden, och jag sitter och väntar på att luggen ska växa. Den är fin och någorlunda jämn, men obekvämt kort och alldeles för nyklippt för att vara klädsam. Vad mer kan man göra än att vänta, sucka och se sig i spegeln då och då, bara för att konstatera att det fortfarande inte är nån skillnad sen på förmiddan? Ack, sömniga varande.
♥

Nu spirar det! Överalltt spirar de. I terracottakrukor, på glasassietter och i toarullar. Vaxbönor, luktärt, slingerkrasse och örter till förbannelse. Det är så vackert när det växer; sprött, syrefyllt, hemtrevligt, friskt, jordigt och exploderande. I en kruka skulle det växt upp smultron lagom till missommar. Det gick sådär. Misslyckades, dog. Igår stod vi där på midsommarmorgonen, Sambo och jag, med våra tallrikar, mjölk och skedar och blängde på krukan på köksbänken. Inga smultron, inte så mycket som ett blad i krukan.
Vi blev rånade precis innanför dörrarna på Citygross: jordgubbar för fyrtio kronor litern! Satan i helvete! Goda var dom inte heller. Midsommaraftonen firades hos Karl. Grill, sol, korv och marinader i långa rader, stråhattar, alkohol, min potatissallad, Småttingbror, fina K, Gutte, Bjutte och underbara Sambo trängdes kring bordet på Pengaberget. Härliga tider! Dock ingen Bullerbyidyll. Inte i år heller. Vi klädde inte och vi dansade inte kring nån befruktelsestång, ej heller spelade vi kubb. Jag bar ingen blomsterprakt i mitt trassliga hår, plockade inte sjusortersblommer (-Sju sorters apa!) eller klättrade över nio gärdsgårdar. Och jag var inte full heller. Jag gagnade endast en traditionell sed igår: sillfrukost med färskpotatis och ägg.
Jag gick hem tidigt igår. Det privata lilla sällskapet fyllnade till framåt kvällskvisten och vandrade vidare, spriddes som agnar förvinden, ut på nya äventyr. Jag, som vart nykter hela kvällen och tycker att fulla människor är obehagliga när jag själv inte är drucken, strosade hemåt med salladsskålen under armen. Jag kom hem och kröp upp i soffan i köket med min nya pocket. Kvällen var stilla och festerna runtomkring var kanske inte så roliga om man inte vart med från början eller inte hann supa ikapp de andra, för knappa timmen senare rasslade K in i hallen och upp hos mig i soffan. En fin kväll och en fin Karl, allt som allt. ♥

För två dagar sedan vart det torsdag. Då var det utsparksdag och lagom till frukostfilen hade jag häcken full av sjungande studenter; en champagnefrukost huserade på gårdsstenen. Efter morgonmålet, ackompanjerad av lycklig falsksång, utövade jag min huslighet och vispade ihop dipsåser; hummus och en youghurtvariant med helvetesmycket vitlök i, och sedan kastade jag dyra förbannelser över vår lånade, smått mentally challenged dammsugare medan jag ivrigt och smått stressat försökte rengöra vår lilla härd.
Framåt efter lunch for jag på ö-rep och sedan hem igen, tog Madde och Karl på pakethållaren till City Gross och handlade grilla. Gustav kom förbi, liksom P och B Elmers. Grönsaksstänger och nachoskålar meckades och sedan bjöds det upp till inflyttsgalej i sambohemmet på Vinkelgatan. Nu har Larsson och Lindmark flyttat färdigt, bannemig! Hela förmiddagen smålog solen åt oss, men just då, just som engångsgrillarna plockades fram, bjöd vädergudarna upp till regn. Tack för det sa vi och gav gudarna fingret. Vi grillade i portgången istället.
Vilket kalas det blevDet kom oceaner av folk, ungefär två gånger fler än vi räknat med, och alla var kära att se! Härliga tider! Männsker trivdes och det gjorde sambosarna Larsson och Lindmark också på sin diskbänk. "Jisses, så fint folk här är", sa vi och skålade i flyttvin och fruktsoda. Vi fick vin, öl och toapapper i flyttpresent, bara för att nämna något.
Framåt småtimmarna började folk antingen droppa av eller tuppa av, det gnolades på refrängen ytterligare bra stund och omkring fyrasnåret lullade de sista tappra hemåt.


Fredagen den tolfte juni försvann aldrig så kvickt. Karln och jag tog oss i kragen och klev upp nångång omkring lunch och åt korvbröd med potatissallad och ketchup till frukost. Sedan hann jag väl ungefär blinka två gånger och nysa och sedan var klockan arton. Kissa hann jag inte. Den som led svårast av bakfylla var ingen av oss mänskliga invånare på Vinkelgatan 24, det var istället vår toalett, som tjurigt satte stopp nån gång mitt på dagen. Så kissnödig har jag aldrig varit i hela mitt liv. Och inte vart grannarna hemma heller, så där kunde jag inte låna toan där. I ren jag-har-varit-kissnödig-fem-timmar-desperation brukade jag svårt våld mot toastolen, varpå den sa "Gulp!" och "Snörvel!" och sen fanns stoppet inte mer. Det här stärker min tes om att våld löser allt, bara det är tillräckligt.

Nu är det lördag. Idag har jag hunnit med fler ö-rep; repeterat slagsmål och slagits med spioner för kung och fosterland, samt skaffat mig en duktig urinvägsinfektion. Och nu sitter jag, full av piller och medikamenter, i soffan och väntar på att dagen ska komma med nåt roligt. Min karl gör insidan av min mage till en Miss Li låt. ♥

När jag var liten kunde man fördriva dagarna med att hälsa på folk. Jag minns det som igår. Det var någonting som främst inföll på helgen. Jag minns att man aldrig behövde någon inbjudan eller ens ringa i förväg. Man knackade bara på. Och folk öppnade dörren och man pratade bort en stund över ett par koppar kaffe och några kakor. Det var hemskt trevligt. Det hette att man hade främmat. Det var en fin tid. Ingen brydde sig om ifall det var städat eller inte, eller om man hunnit duscha och sminka sig. Ma bara kom över spontant och det fanns alltid en bulle i frysen.
Jag önskar att det skulle vara så nu med. Men folk är väl för stressade antar jag. ♥

När jag var liten la jag mina tappade mjölktänder i en liten plåtask och tog fram och tittade på dom ibland när jag ville känna mig stor. Såhär i efterhand tycker jag det är en smula äckligt och makabert. Döda tänder i en ask, blä.
När jag var liten önskade jag mig ett litet djur över allt annat i världen. Vad bra det hade varit om mjölktänderna hade fått liv och kunnat vara mina vänner, istället för att ligga i en plåtask och vara döda. Hade jag vetat att det varit möjligt hade önskat mig det över allt annat i världen, istället för ett fånigt marsvin.

Jag har gått och förälskat mig. Jag har ännu inte sagt nåt till Karl, jag tänker att det kanske inte kommer göra nån skillnad. Åtminstone inte till det sämre.

Jag har gått och förälskat mig i två små brittiska mjölktänder; Ickle och Lardee. ♥

'Du har mig.' skrev han och det kittlade till djupt nere i hennes mage. ♥

Jag har shoppat mig en tubtopp idag. Förut har jag hyst ett oförklarat agg mot plagget tubtopp, ett outtalat hat mot plagget tubtopp som jag ansett vara helt oanvändbart och fjortisbilligt. Jag har blivit omvänd och frälst. Tubtop är skiten. Jag har skuttat runt med den på i lägenheten en stund och övat mig på att dansa vilt och passionerat och att böja mig framåt och knyta skorna*, och den sitter fortfarande uppe! Fascination!
Jag sitter i vardagsrummet iklädd min nya kärlek; tuben. Fönstret är öppet och från Folkets Park strömmar ljuva toner in; Band Of Joy live på folkascenen. Sola skiner och himlen är mäktigt åsksvart. Brisen som sveper genom rummet är härligt sval. Här är dock problemet med tub. Tubtopp likamed axelbandslöst, likamed ingen bh. Ingen bh plus sval bris likamed russinsmuggel deluxe!
"Hej, jag heter Regina och det här är mina nipplar...!"  :S  Bara att hålla tummarna och be för en varm sommar... 

*Jag har köpt vita textilskor. Enkla, vanliga, billiga. Och likadana som min karl har. Jisses! Som poppiga, moderiktiga matchande träningsoveraller.

♥

Jag tog en paus förut. Jag var och pantade. Femtifyra kroner på öret. För den pengen fick jag grönsåpa, lunch och jos, och en tia tillbaka. Härliga tider! Och nu är jag tillbaka i mitt packande. Först sortera, sedan packa. Jag packar allt som är kvar i småsmå lådor, virar in i tidningspapper och pusslar. Försöker tänka smart och logiskt. Flytt-tetris.
Jag är så evinnerligt trött. Imorse sov jag mig igenom klockan. Stackars mina grannar. Alarmet ringer och ringer var tionde minut tills det stängs av. Jag vaknade två timmar sent. Och nu har jag bara en timme på mig. Sedan måste jag pausa och springa och möta Emeli, vi ska gå på stan och fira att vi har sommar. Fast mest ska jag göra ärenden åt mina kära; åt Tess, åt mamma och åt Björn.

Vad är det för likhet mellan mig och ordet FLASA? Båda saknar ett K... ♥

Sömnlös. Inte av oro, inte av ångest, koffein eller rädsla. Av ambivalens.
Bara fyra dagar kvar i Malmö. Imorn avslutningsfest i klassgemnskapen som knappt ens funnits och som jag absolutdefinitivt inte varit en del av. Jag känner mig likgiltig inför allt som inte har med sommaren, kärleken, svetten, havet, vindarna, lyckan och slitet att göra. 'Regnet det bara öser ner...' Sämsta sommarkvällen hittills!

Jag inbillar mig att jag hör Pauli klockor på avstånd i ovädret. Något ska hända.
♥

Jag önskar att jag levde i svartvitt med colorerade omslag, skarpa kontraster och markerade midjor. Jag längtar hem till femtiotalet!
Dricka kaffe i stiliserat mönstrade koppar, tituleras 'Fröken' och kunna utmana gymnastiskt i shorts. Gå på Saga-biografen i stan och vara tillåten att faktiskt ha rumpa. 1957; då att arbeta statligt, samt att ha en skrynkelfri garderob var det finaste man kunde tänka sig, och television främst var något man hörde om på radion. Då ryska spioner och flygande tefat var modeämnen, i fiktionen och i verkligheten och Karl-Arne Holmsten var en hunk. Filmregissören Arne Mattson klättrade på karriärstegen, från att vara best boy åt Ingemar Bergman, till att regissera sina egna verk...

Jag längtar efter en annan dag, en ledig, regnig dag. En regnig dag i mitt Sommarrum, då Hillmankvintologin åter kan ta plats i min niohundrakronors DVD. Fönstret på glänt, regntung himmel, de vita och lila små syrenblommorna gungande i frånlandsbrisen, fuktig luft och regnet hårt smattrande mot rutorna. Blöt kullersten, jord och grönska; dofterna, ljuset och färgerna i lilla LottapåBråkmakaregatan-staden Karlshamn. Stanna inne hela dagen och se världen flyta ut som en våt akvarell. Ja, jag drömmer om en ledig regnig inomhusdag. I mitt fina Sommarrum, i min fina säng med nyvädrade lakan, bricka med iste och kaffe och kex med fyllning. Och så fina K och söta Sambo. Och Hillman...Arne Mattson, frick'in genious! ♥

Nu finns det möbler i Sommarrummet. Sängen fattas dock. Min lekamen tröttnar fort på luftmadrass. K tycker fortfarande det är campingmys att sova på luft. För egen del vill jag ha säng. Fast, solid materia. På ben. Fast riktigt säng eller icke kan i det långa loppet kvitta. Det är K:et i sängen som gör'et! Min ledbrutna kropp behöver inte vara luftmadrassensfel. I torsdags skrapade vi scenen. Jävla påhitt! Scenen behövde målas om från förra året, alltså skrapade vi bort den gamla färgen. För hand, liggandes på våra illa ömmandes knän. Nåja, roligt var det för man fick dricka folköl, även om jag förstörde ryggen.
Sommarteatern tar form och sammanhang, samt plats på lokaltidningarnas kultursidor. Det har lyst sol och blåst vindar som aldrig förr och lyckan, syrendoften och försommarvärmen har varit total!
Pressrep och kastellflytt i söndags. Hej, vad vi bar och kånkade! Sedan bytte vi om till T-kontoret och repeterade. Pressen fick föreviga oss och till morgongröten idag, tisdag, kunde jag och kära Sambo läsa om hur helt fantastiskt det kommer bli att gå på teater i Karlshamns innerskärgård i sommar. Härliga tider! Karin har fått skor och genom dom också hållning och en begynnande gångstil. Toni fick väska, regissören fick kub, Folke fick en chans och jag fick se min K flyga i luften...
På detta har det hållits Turkmenistansk afton med churek och firad fana, utflyttningsfest, uterumsmys, föräldramöte och Tjuvochpolisspel; för att bara nämna något. Just det, Kerstin kom hem från Barcelona också. Öl på filt i kvällsolen. Trevligt. Och nu räknar jag mina myggbett.

Känslan har infunnit sig. Känslan att all tid utan en någon blott och bart är transportsträckor tills man ses åter. Låt sommaren börja! ♥