Ge mig december fort innan. Novemberslasket börjar.

Jag vill bo. Ungefär såhär. Och Omklädersomärvackra är bästa bloggen.

Jag är inte den första och ej heller den sista. I ledet av såna som skiver. Som nu skriver om ryska prinsessan Ulyana Sergeenko. Och hennes kläder. Som man kan dö för. Och i de där skorna troligen kommer så göra. Dö.






Jag visar mina favoriter. Objekten för min avundsjuka. Typ så. Puss och kram, Ulyana. Du är duktig du.
Nu ser jag Finding neverland och dör lite själv inombords över hur vackert det är. Nu vill jag sy klänningar med turnyr. Basta. Pronto. Och andra ord.

Och dimman la sig över allt. På många olika sätt. Som en våt filt som lägga över oss. Allt står på paus sedan i fredags. Och jag är hemma från skolan pågrundav halsont och feber, den evinnerliga huvudvärken och lite tomhet. Och jag har dåligt samvete för det, att jag missar skolan. Fastän det sista jag orkar just nu är vävstolsbank, lysrörsljus och ullgarnsdamm. Jag stickar klar ylvasjalen och försöker se det som att jobba hemifrån. Och så drömmer jag om Kelimmattor och julklappar, roller och projekt.
Jag låtsas att jag är Carrie Bradshaw en stund, och att Carrie Bradshaw gillar oboy. Det känns lättare då.

Kisse och jag håller lördag. Vi lyssnar på Sånger om kvinnor via otroligt saknade Spotify och färgar nylonstrumpor syntetrosa. Och bänner händerna på kypen så dom blir lika syntetiskt rosa dom. Sedan dricker vi te mot onda halsar (mest jag) och ser Vänner och jag gråter för hundraelfte gången till Phoebes bröllop) under en inte tillräckligt varm filt. Vi ska bara ligga under filtar hela dagen, elda i kakelugn och se favoriter på datorn.
Jag känner tvärförkylningen i kroppen. Och så längtar jag otroligt till jul. Jag skäms inte fört, varför får man inte börja i september!

Det här är alltså sextioltal. Obs obs.

Jag tycker väldigt mycket om Sissela Kyle. Jag såg henne på teve alldeles nyss och tänkte det. För första gången att hon inspirerar mig och att jag verkligen verkligen gillar henne. Helt plötsligt kommer man bara på såntdär. Att man ser en förebild i någon lite otippad. Det känns bra.

Och jag tycker inte längre att det är sjov med sjuttiotalsfest, eller någon -talsfest över huvudtatt. För folk kan liksom inte. Nu låter jag hård, men såhär är det. Man ser bara såkallade hippies på sjuttiotalsfest, bara Susanne Lanefeldt:are (som inte vet vem Susanne Lanefeldt är) på åttiotalsfest, bara rockabillys på fyrtio-femtio- samt sextiotalsfest. Jag tycker det är synd att människor inte har varken koll eller fantasi (hur svårt är det att bara googla lite?). Det förstör för mig. Som har koll och fantasi. Och gör att jag inte längre går på temafest. Vad är meningen om ingen anstränger sig? Boxen är större än hippies och rockaillys, det borde inte vara svårt att tänka ens innanför ramarna.

Hjälp mig snälla nu efterlyser jag. Mönstertidningar, Allers tillexempel, från 1900-1960-tal. Om mönsterbilagan är kvar är det underbart! Billigt helst gratis såklart. Snälla snälla räck upp handen om ni sitter på skatter!

Jag vill alltid se ut.
Jag tror minsann hösten kommit. Sol och kyliga vindar åh september, jag älskar dig och dina sura äpplen och gula löv. Jag längtar ut på landet när jag går i skolan som jag gör nu. Jag vill bo i sjuttonhundratalsvindsvåning i stan med vita väggar och mycket ljus Och så ett hus i skogen och vid havet på samma gång där det är lugnt och stilla och inte en människa syns till vissa dagar. Båda vill jag ha.
Jag ser på Sarah Jessica Parker och tänker att jag vill vara sådär som passar i alla kläder och underliga knäppa kombos. Jag sparar bilder och inspireras. Och vill ha nya kläder.
Och så köper jag garn på skolan. Ekologiskt och växtfärgat och tänker att jag får passa på att sticka en himla massa medan det fortfarande är kul. Jag har stora planer. På svartvitt och krapp och grönt. Obönhörligt grönt. Och kanske lite silver.
Det händer så satans och sagolikt mycket om dagarna. Jag vet aldrig vart jag ska börja. Eller sluta. Alltid somnar jag en stund med katten på magen när jag kommer hem från skolan är jag helt slut. Sex timmar total och koncentrerad kreativitet om dagen får mig att tvärdö litet om dan. Himmel.
Och så gör jag succé med japansk urålders färgteknik på strumpbyxor. Underbara älskade! Kanske visar jag dom snart. Syntetinfärgnings experiment är så himla kul, jag tror jag ska bli rik på det.
Färger och folklore bli min höst. Jag vill äta och leva det. Idag startar julklappslistan.

En liten spindel har mött sin skapare mellan dubbelglasen i hallfönstret. Kisse försöker nå den med tassen. Det går sådär va. Jag budar på Carl Larsson-tryckt tyg och håller hoppastummen extrahårt. Och plockar nypon från rosbusken utanför. Och ja just det, fyra meter prickig polyester är på väg hem hit också.

Många passerar genom vår gård många fler än vad som bor här, tänker jag. Vi fryser lite och går och lägger oss i varsitt hörn. Jag tänker på te och brasa. Kisse sover.

Jo jag spinner garn. Det är sånt jag gör nu. Av lammull jag klippt själv. Det går inte så bra men nog lär jag mig. Och händerna är så mjuka av ullfett att man glömmer lukten litegrann.
Jag går i skolan nu. På KTH (Konstochtextilhuset) och det känns så underligt och lite snuvat att vara tillbaka på skolan som jag älskade, men pluggar inte längre skådespeleri.
Men jag väger upp det litelite med sagolikaplatser, regnhala badbryggor, nosa på lammungar, stapla ved och koka färgbad. Och planera allt jag vill få ut av hösten. Som en filt och en matta och tumvantar och en fårskinnskrage och  tusen andra sockar. Saker.

Jag fryser in i märgen och tänker på Ikea. Och på hösten då såklart. Att jag vill skruva nya hyllor och låta saker byta rum och köpa vitavita hotellakan. Jag vill slänga allt det gamla som stör och inte längre tillhör. Och så ska alla mattor få flytta in igen. Jag längtar och brygger te. I väntan på.
Jag har tackat nej till höstens teaterprojekt. Det gör ont och känns jävelpiss ungefär. Lite som att göra slut för att man är kär i kärleken men inte mer än så. Jag vill skådespela men inte om jag inte kommer utvecklas. Framåt, framåt. Och nu känns det bajs att inte ha något alls.
Och nog är det höst när jag fönstershoppar på Tradera.

Toddlers & tiaras. Jag är helt besatt av programmet. Hur kan mammor göra så mot barn?

En Sara kom hit och jag klippte hennes fina röda hår. Sedan drack vi starkt kaffe och skrattade och pratade allvar om Somalia. Och om platser vi vill åka till. Och om en massa massa annat. En fin förmiddag. Nu läser jag sömnadsmagasin (tack Sara) och trivs med vara lite för mig själv.

En hel påse kantareller. Vi fick den bara så där av en väldigt snäll farbror. Min farbror, som plockat dem. Tack.

Det är väl ganska exakt ett tag sedan det var midsommar.

Jag tänker på mina fina vän som är i Norge och inte kommer hem än på ett tag. Lägger upp fötterna på soffbordet. Vi behöver duscha både fötterna och jag. Jag pillar på kattklösen i nacken fastän det verkligen svider och dricker smällkall flädersaft och suckar mest. Imorn ska jag bada. Som fan, hardcore. Och inte tvätta en strumpa ens. Kanske klättra i körsbärsträd eller snubbla över nån liten kantarell. Och kanskekanske tillochmed minnas kameran.
Imorn ska jag sova ut, sedan Hej på dig Larssonska trädgården, Hej Biskopsmålaviken och Hej Gyön!

Nu är det slut. Vi packar ihop. I lördags. Spelade vi sista föreställningen av De Tre Musketörerna på Karlshamns Kastell. Fest hela natten ungefär och sen upp igen med solen och fågelkvittret och riva halva härligheten.
Vi, mamma och jag och några tappra festöverlevare på ön, packade all kostym i lådor och lastade i Brum-brum så att hon nästan sjönk.
Idag är det onsdag. Tredje dagen då jag beger mig till Teatern för att stå och tvätta hela hela dagen. All kostym ska tvättas värenda liten bomullshandske och pipkrage. Och så lasset till kemtvätten.
Och solen och värmen ger sitt yttersta och jag vill ligga vid en sjö. Hellre än att hänga i fuktiga rum i jättehuset där luftkonditioneringen tog semester med vaktmästarn.

Jag är en rätt kass bloggare. I bloggarmått mätt. Jag rycks alltid med i stunden och koncentrerar mig på att uppleva live istället för genom min systemkamera som jag knappt ens behärskar. Jag har inte en Photoshop på nya datorn ännu. Därför blir det så sällan foton lagda här. Bilderna jag lägger upp för tillfället är till åtti procent tagen av nån annan och jag vet aldrig vem jag ska credda för jag minns inte vem som tagit fotot. Jag samlar på fina bilder ser ni, och lägger i mapp på datorn. Det är därifrån jag plockar. Bilder som för det mesta inte har ett dugg med inlägg att göra utan mest för att jag tycker de är fina.
Dessutom skriver jag alltför sällan. Nästan aldrig. Det blir ju så när man intensivt lever på sitt jobb i innersta skärgårn och bara är hemma på fastlandet och sover. Jag tar liksom aldrig med datorn. För enda gången man får tid över på en sommarteater är om det sku regna en snutt. Eller i paus. Och då måste man hinna med så mycket annat.
Också skriver jag heller aldrig om relevanta saker. Inte om fester, resor eller mode, det verkar viktigt när man bloggar, eller ens om att jag känner för Norge. För det gör jag. JAg läser andra bloggar och önskar jag förmådde likadant. Men jag orkar inte. Att vilja och avundas men inte orka. Ett ok jag får bära. Och ni får stå ut.

Det gick älvor på sjön. Tätt tätt så att man inte såg himlen. Man brukar kunna räkna stjärnorna när man ligger i Kroksjön om natten. Och flyter på rygg. Bara svart vatten och ledbrutna träd som sträcker sig ut. Och tysta silhuetter av de andra som också ser på natten. Och så diset då, älvorna som ligger ovanpå allt som nattfriskfuktigt spinnsocker. Och övervakar. Håret luktar sjövatten och man är tygndlös. Underbart stilla och jag ville somna. Så kröp det på mig. Okända ljud och något mot foten. Och jag ångrar mig och skyndar upp på bryggan. Jag läser för många deckare om lik i sjöar.
Det bästa som finns är nattbastu efter föreställning. Lugnt fridfullt och lagomt läskigt.