Hej hej klockan sju på morgonen

Igår fyllde min morfar 80 år.
Istället för att fira bestämde min kropp att det var roligare att bli paniksjuk och ligga hemma och spy. Min kropp är en spexig SOB
Nu ungefär ett dygn senare har jag inte längre maginfluensa utan annan influensa. Jag kan äta tjoho men. Istället har Hostan flyttat in och hon skrämmer slag på katten.

Tio i åtta blev det mörkt. Det är ljusare om kvällarna. Hej hej våren!
Och idag har jag inget perspektiv på tid. Jag har legat i sängen hela dagen jag klev upp för ett par timmar sedan. Jag är sjuk och käkar baklänges, har frossa och feber och den baletten. Kisse har inte lämnat mig på hela dagen hon piper och mjauar och låter nästan orolig.
Speciellt då den blöta handduken ligger över mitt huvud och jag försöker sova. Då undrar hon vart jag tar vägen.
Och när jag ändå är borta. Smakar hon på blåbärssoppan. Det syns på den lila fläcken under näsan.

Svart

Det där med att ladda kamerabatterier är inte min sport. Så igår när vi hade finbesök igår. Ja då blev det ju inga bilder tagna. Som vanligt dårå. Förresten var det alldeles svart. Varken P eller Jonna, Emmy, Viveka eller Nicke eller Konstnären heller för den delen hade synts på bilderna. Om jag tagit några.
De var här för att fira Planetens dag eller timme då, man klarar sig tydligtvis inte utan lyse en hel himla dag. Hur skulle det se ut liksom. Det var ju Earth Hour, ifall nån, skämspåsig, skulle ha missat.
Vi tände ljus och drack upp vinet från kollationeringen och lekte Gissa introt i flera timmar.
Och kisse klev inte i ett enda ljus. En bra kväll med andra ord.

Vi vaknade tidigt igår. Monika knackade försiktigt på. Hoho är ni uppe små tutor, kvittrade hon. Hon hade staplat frukost för ett helt kompani på vår finaste bricka och bryggt te till min dummadumma hals som svider och gör ont. Här är DN, sa hon, ska jag rulla upp?
Näe, vet ni vad, så jag ljuger. Såhär var det. Jag vaknade spik rak i sängen okristligt tidigt av att kisse vråljamade och hotade slå in dörren. Sedan hoppade jag i sängen tills Konstnären förstod att han var vaken.
Jag okynnessydde lite på min lediga dag och sedan. Gick vi ut. Fint väder liksom, man borde ju. Vi köpte ägg och planterade påskliljorna Konstnären köpt till mig.
Det känns fint i vårhjärtat. Det här är liksom min tid på året.

Bardomsprofenten för mig återuppstånden och jag har lyckomage, fastän jag blev utan apelsin.
Tack mamma.
Mannen med färgerna och själen gjorde min dag kan man säga. Han är energi och ljus personifierat. Lite som vitaminer. Och en heltjävafantastisk liveartist.
Idag känner jag förkylningen i kroppen igen jag nyser och botar halsontet med massor av te. DiLeva på spotify kurerar inte alls lika bra som livekonsert och helande handslag men det funkar. I brist på den livs levande liksom.
Everyone is jesus, everyone.

Så illa det kan slumpa sig. Ena minuten är det ljust. Andra mörkt. Vi såg futurama och åt hämtmat på Lillördan. Lillmonika tappade balansen i fönsterkarmen och allra finaste lampan tappades i backen. Hundramiljoner bitar frostat glas över hela golvet. Helvetes fan i evighet amen, tänkte jag och började plocka.
Nu är balansen i fönstren rubbad. I det ena lyser det i det andra inte. Det haltar liskom och IKEA-listan blev genast längre. (Lådor, ramar, korgar, sänglampor och andra lampor. Och så köttbullar till Konstnären)

Jag har småsmå sår på mina händer som svider när de blir våta. Kissetassarna har iallafall klarat sig.

Anna Ådén.

Såhär vill jag att min sommar ska se ut. Och Camilla, vi löser nånting det måste vi.

Jag svär allt oftare för jag saknar bra förvaring. Det är alltid stök för det finns inten stans att lägga småskit, saxar, papper och tyg. Jag vill så gärna till IKEA. Listan börjar bli lång.
Jag saknar att ha pengar över och kunna ge mig själv en ny ti-shirt när en gammal går i sopen. Lite oftare än en gång i halvåret.
Jag saknar Hannas sällskap och tycker vi borde ses oftare. Jag tänker alltid på henne när jag ser teve och hör Lisas Simpsons söta skratt. Svårt att säg exakt vad, men det påminner liksom. (Snälla flytta inte till nån skog eller djungel. Eller inte så långt bort iallafall.)
Och så saknar jag att bara jobba på scen en produktion om året. Det vore tråkigt att danka av innan man ens hunnit försöka sig på att leva på teatern.

Och så saknar jag helt klart ett par Sewdish Hasbeens braided high i svart läder. Fytusan så fina.

Foto:? Vackert är det iallafall.

Idag kombinerar jag för mycket kaffe med omöjlig polyester och sätter guldkant på småskit med enkel stjälksöm. (Som jag var övertygad om hette kedjesöm.) Jag syr färdigt en skjorta åt vår unga hjälte och drömmer om billiga sommarkläder till mig själv. Kompositören kommer på fika och Monika lär sig klättra i bokhyllan. (Tja, så länge hon inte skadar sig så.) Lite fisk på en tisdag, zucchini och Per Morberg på teven. Heja!, så att säga.

Stänger man av Spotify hör man hur tyst det är. Som hos en liten mormor där ibland bara vägguret hörs,
och andetagen då.

Och för första gången på länge skrattar jag högt åt Simpsons. Idag är en bra dag. Mycket bättre än igår.

Tomatsoppa, tesumpar, småsmå semlor, hundra chips och olika pizzor, fetaost, gudomlig honung, stenugnsbakat, fuskad guacamole, godis såklart och vin, port och en litenliten whiskey. Och så vårsolsglittriga och noskylande taxpromenader ner till Saxemara Varvet förstås. (Jag vill ha en tax.)

Allt det och mycketmycket annat hann vi med ute i vackravackra Sjöhaga i helgen. Men i princip allt utom vad vi åt är fortfarande löjligt hemligt.
Sommarteaterproduktionen är iallafall äntligen avsparkad. Jag behöver inte längre ljuga och hålla käften om rollsättning och annat saftigt. Nu vet produktionen iallafall. Om två små veckor är allt detta (nåja) common knowledge, då kollationerar vi och det med besked.

I fönstret i vardagsrummet har jag mina svarta blusar på tork. De hänger på galge i gardinstången. Jisses! säger vissa, praktiskt säger jag.  Monika Z är i luften och tvättmaskin går så hallen immar igen. Lill-Monica sover och pip-snarkarpå fårfällen i kammaren.
Kakelugnarna har gått varma sedan morgonen , en åt gången. Det är vad som kan kallas varmt i vårt hem. Och jag läser Manuset, fjärde versionen, som nog är färdigt snart. Det ska bara till Paris en vända först.

Rulltårtan ligger redan i prydliga rader på blommigt fat. Hanna kommer på fika idag ♥

Som jag har sparat mitt hår. Och sommaren har varken kommit eller gått. Inte ens våren. Och jag vill redan klippa. En kort page eller en lång bob. Ashley Olsen är vacker. Och frisyren med.
Det kliar i fingrarna jag vill boka klipptid för augusti.

Ärtsoppa värmer i magen och jag knycklar DNssportsidor och lägger på elden.
Arbetsmoralen är sådär idag. Katten klättrar i tyget, tålamodet tryter, tvätten måste tvättas och Hem till gården känns mest viktigt just nu. Sy kan jag göra senare (så att pedalfoten blöder). Jag har ändå inga band. Sybehörsaffären får in det jag behöver idag eller imorn.

Torsdag är full av möten. På fredag far vi bort. Jobb hela helgen. Och nån gång hade det varit bra med skjuts till IKEA. Jag skriver en inköpslista i minnet var gång vi städar.

Hänga tvätt. Klart slut.

I helgen har jag fäktats. Inför sommarens skådespel på Kastellet. Och för livet, för så såg det antaligen ut. Jag blir så lätt sammanbiten. Och ser asförbannad ut när jag koncentrar mig på det som är svårt eller lite farligt till och med.
I helgen har jag fäktats med värja. Enligt den gamla skolan. Sextonhundratalsskolan, den franska. Där rompé är ett ord som betyder bak. Där har jag träningsvärk. I rompén.
I övrigt vågar jag inte känna efter riktigt. Rädd för vad jag kanske kommer fram till. Att jag eventuellt är nästintill död.
Eller extra levande. Och att det är det som känns, i hela kroppen, att man lever. Jag tar eventuell sovmorgon imorn. Beroende på om jag dött träningsvärksdöden eller ej. (Den smärtsammaste av dem alla.)

I än mer övrigt hänger ordet död litegrann i bakhuvudet frånochmednu. Inte tragiskt eller så sorgset. Bara närvarande. Som det blir när nån man tycker om blir väldigt sjuk.

Det regnar ute men solen finns ändå i min ateljé. Eller köket då, som det egentligen heter. Jag lever på te och mjölk med honung, mot min onda hals och frossbrutna rygg. Och frustrationssuckar att nog fanken borde jag ha en skräddardocka här hemma.

Jag jobbar hemma idag som alla andra dagar. I syateljén.
Jag köpte hem en kasse band att kanta och smycka sextonhundratalsspektakel med. Jippie, sa Monika, tivolit är i stan!
Jag jublade inte. När kisse klättrade i allt som tillhör teatern och trasslade ihop prydligt rullade band värt femhundratals kronor, till en enda jätteknut.

Här borde jag förstås haft fotobevis. En bild av kisse lekande med tjugosex meter bomullsband. Sådan bloggfiffig strateg är jag inte. Riktigt än iallafall. En kamera var det sista jag tänkte på jag hade fullt upp. Att trassla ut oss båda. Inget skadades såklart. Men Athos uniform är lite tuggad i ena kanten. Vem kommer se? Det är 3 meter till scen.

Jag har minst femtiotvå meter band kvar. Himmel.

Som en småbarnsförälder väntar jag till kisse sover innan jag går och duschar. För att hon inte ska känna sig ensam.

Jag tror jag ger upp.
Jag försöker mitt yttersta att jobba medan kisse klättrar och river i mina tyger. Lyckas inte alls och ger upp. Jag vet inte vad som är med henne idag. Oregerlig är ett milt uttrykt. Jag fryser fastän det inte är speciellt kallt och nyser så att både jag och katten är nära på att skita på oss. Och det känns i ryggen och huvudet att jag snart blir förkyld. Och på jobbet känns det ganska tråkigt och orättvist för en gång skull. Det handlar om dålig stil och jag tänker inte ta upp det här. Ingen har egentligen med det att göra, jag vill bara säg att idag är jag mer än lovligt trött på mycket saker och att jag vill sjappa till Yokohama. Med första bästa flyg och förbeställa solstolen och paraplydrickan redan på planet.

Och till alla som ser mig och kanske undrar över märkena på mina händer: Jag skär mig inte, jag har en 4 månaders katt.

Åh, en sån kärlek! Jag älskar den här klänningen och skulle gärna äga en. Mer än gärna faktiskt. Den finns inte i butik längre och jag kan inte riktigt förlåta mig själv att jag aldrig köpte en. Det är sällan jag känner så för ett klädesplagg. Men i detta fallet. Önskar jag att jag hade. Köpt den.
En skir, svart sak med blåmesar på. Underbar! Och jag letar efter den rätt ofta på tradera.

Så om nån har en i storlek 34 eller 36 eller 38 eller så. Så tar jag gärna emot den. Gratis eller köper. På allvar! Säg bara till.

Jag har nynnat Ulla Billquist-låtar hela dagen.
Någon undrade. Så här ser det ut omkring där vi bor.

Idag sken solen.

Most of the time I just want to staple things to her head / Shazza, my friend, likes to say fuck alot /...has bottom the size of Brazil / Bridget Jones, wanting sex goddess with a man between her legs

Det är lördagkväll och jag har episk huvudvärk. Pannan hettar och glasögonen känns tunga. Och jag tänker att ett par glasögon till, ett par lättare och linser kanske får vara värt dyra sura slantar.
Konstnären serverar lättöl i vinglas och pojkarna tecknar superhjältar. Och jag hasar ner mig i soffan med övertrötta kissen. Och ser på Bridget Jones Dagbok. Världens bästa film om man inte mår och inte orkar. (Varför hittar jag inte boken på svenska?)

Mat måste alla äta. Då och då. Vi köpte fisk på Hemköp, vitfisk som inte levat under utrotningshot. Fryst så klart, för vem är gjord av pengar?
Vi kokade potatisen, skalade räkorna, blandade sikromssåsen (med en jävla finess ska tilläggas!) och när fisken tinat. Var den grå och brun och såg mest ut som flådd orm. Jag ulkade vid blotta tanken på att äta. Det där. Det gick inte, tvärt stopp bara. Vi slängde den. Jag skäms för att säga det. Vi slängde mat.
Aldrig mer Hemköps frysfisk. Fy fan. Konstnären fick gå och köpa lax istället.

Monika jagar bilar i fönstret.
Jag skissar sextonhundratalskostymer, känner sug efter prinsessbakelser och produktionsmöten, drömmer om en roll i Jösses Flickor! och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Eller rättare sagt. Vad som måste till för att jag ska blir det jag vill när jag blir stor. När det nu är.

Det händer så mycket om dagarna. Ändå händer det inte nog, känns det.