Tomatsoppa, tesumpar, småsmå semlor, hundra chips och olika pizzor, fetaost, gudomlig honung, stenugnsbakat, fuskad guacamole, godis såklart och vin, port och en litenliten whiskey. Och så vårsolsglittriga och noskylande taxpromenader ner till Saxemara Varvet förstås. (Jag vill ha en tax.)

Allt det och mycketmycket annat hann vi med ute i vackravackra Sjöhaga i helgen. Men i princip allt utom vad vi åt är fortfarande löjligt hemligt.
Sommarteaterproduktionen är iallafall äntligen avsparkad. Jag behöver inte längre ljuga och hålla käften om rollsättning och annat saftigt. Nu vet produktionen iallafall. Om två små veckor är allt detta (nåja) common knowledge, då kollationerar vi och det med besked.

I fönstret i vardagsrummet har jag mina svarta blusar på tork. De hänger på galge i gardinstången. Jisses! säger vissa, praktiskt säger jag.  Monika Z är i luften och tvättmaskin går så hallen immar igen. Lill-Monica sover och pip-snarkarpå fårfällen i kammaren.
Kakelugnarna har gått varma sedan morgonen , en åt gången. Det är vad som kan kallas varmt i vårt hem. Och jag läser Manuset, fjärde versionen, som nog är färdigt snart. Det ska bara till Paris en vända först.

Rulltårtan ligger redan i prydliga rader på blommigt fat. Hanna kommer på fika idag ♥

Som jag har sparat mitt hår. Och sommaren har varken kommit eller gått. Inte ens våren. Och jag vill redan klippa. En kort page eller en lång bob. Ashley Olsen är vacker. Och frisyren med.
Det kliar i fingrarna jag vill boka klipptid för augusti.

Ärtsoppa värmer i magen och jag knycklar DNssportsidor och lägger på elden.
Arbetsmoralen är sådär idag. Katten klättrar i tyget, tålamodet tryter, tvätten måste tvättas och Hem till gården känns mest viktigt just nu. Sy kan jag göra senare (så att pedalfoten blöder). Jag har ändå inga band. Sybehörsaffären får in det jag behöver idag eller imorn.

Torsdag är full av möten. På fredag far vi bort. Jobb hela helgen. Och nån gång hade det varit bra med skjuts till IKEA. Jag skriver en inköpslista i minnet var gång vi städar.

Hänga tvätt. Klart slut.

I helgen har jag fäktats. Inför sommarens skådespel på Kastellet. Och för livet, för så såg det antaligen ut. Jag blir så lätt sammanbiten. Och ser asförbannad ut när jag koncentrar mig på det som är svårt eller lite farligt till och med.
I helgen har jag fäktats med värja. Enligt den gamla skolan. Sextonhundratalsskolan, den franska. Där rompé är ett ord som betyder bak. Där har jag träningsvärk. I rompén.
I övrigt vågar jag inte känna efter riktigt. Rädd för vad jag kanske kommer fram till. Att jag eventuellt är nästintill död.
Eller extra levande. Och att det är det som känns, i hela kroppen, att man lever. Jag tar eventuell sovmorgon imorn. Beroende på om jag dött träningsvärksdöden eller ej. (Den smärtsammaste av dem alla.)

I än mer övrigt hänger ordet död litegrann i bakhuvudet frånochmednu. Inte tragiskt eller så sorgset. Bara närvarande. Som det blir när nån man tycker om blir väldigt sjuk.

Det regnar ute men solen finns ändå i min ateljé. Eller köket då, som det egentligen heter. Jag lever på te och mjölk med honung, mot min onda hals och frossbrutna rygg. Och frustrationssuckar att nog fanken borde jag ha en skräddardocka här hemma.

Jag jobbar hemma idag som alla andra dagar. I syateljén.
Jag köpte hem en kasse band att kanta och smycka sextonhundratalsspektakel med. Jippie, sa Monika, tivolit är i stan!
Jag jublade inte. När kisse klättrade i allt som tillhör teatern och trasslade ihop prydligt rullade band värt femhundratals kronor, till en enda jätteknut.

Här borde jag förstås haft fotobevis. En bild av kisse lekande med tjugosex meter bomullsband. Sådan bloggfiffig strateg är jag inte. Riktigt än iallafall. En kamera var det sista jag tänkte på jag hade fullt upp. Att trassla ut oss båda. Inget skadades såklart. Men Athos uniform är lite tuggad i ena kanten. Vem kommer se? Det är 3 meter till scen.

Jag har minst femtiotvå meter band kvar. Himmel.

Som en småbarnsförälder väntar jag till kisse sover innan jag går och duschar. För att hon inte ska känna sig ensam.

Jag tror jag ger upp.
Jag försöker mitt yttersta att jobba medan kisse klättrar och river i mina tyger. Lyckas inte alls och ger upp. Jag vet inte vad som är med henne idag. Oregerlig är ett milt uttrykt. Jag fryser fastän det inte är speciellt kallt och nyser så att både jag och katten är nära på att skita på oss. Och det känns i ryggen och huvudet att jag snart blir förkyld. Och på jobbet känns det ganska tråkigt och orättvist för en gång skull. Det handlar om dålig stil och jag tänker inte ta upp det här. Ingen har egentligen med det att göra, jag vill bara säg att idag är jag mer än lovligt trött på mycket saker och att jag vill sjappa till Yokohama. Med första bästa flyg och förbeställa solstolen och paraplydrickan redan på planet.

Och till alla som ser mig och kanske undrar över märkena på mina händer: Jag skär mig inte, jag har en 4 månaders katt.

Åh, en sån kärlek! Jag älskar den här klänningen och skulle gärna äga en. Mer än gärna faktiskt. Den finns inte i butik längre och jag kan inte riktigt förlåta mig själv att jag aldrig köpte en. Det är sällan jag känner så för ett klädesplagg. Men i detta fallet. Önskar jag att jag hade. Köpt den.
En skir, svart sak med blåmesar på. Underbar! Och jag letar efter den rätt ofta på tradera.

Så om nån har en i storlek 34 eller 36 eller 38 eller så. Så tar jag gärna emot den. Gratis eller köper. På allvar! Säg bara till.

Jag har nynnat Ulla Billquist-låtar hela dagen.
Någon undrade. Så här ser det ut omkring där vi bor.

Idag sken solen.

Most of the time I just want to staple things to her head / Shazza, my friend, likes to say fuck alot /...has bottom the size of Brazil / Bridget Jones, wanting sex goddess with a man between her legs

Det är lördagkväll och jag har episk huvudvärk. Pannan hettar och glasögonen känns tunga. Och jag tänker att ett par glasögon till, ett par lättare och linser kanske får vara värt dyra sura slantar.
Konstnären serverar lättöl i vinglas och pojkarna tecknar superhjältar. Och jag hasar ner mig i soffan med övertrötta kissen. Och ser på Bridget Jones Dagbok. Världens bästa film om man inte mår och inte orkar. (Varför hittar jag inte boken på svenska?)

Mat måste alla äta. Då och då. Vi köpte fisk på Hemköp, vitfisk som inte levat under utrotningshot. Fryst så klart, för vem är gjord av pengar?
Vi kokade potatisen, skalade räkorna, blandade sikromssåsen (med en jävla finess ska tilläggas!) och när fisken tinat. Var den grå och brun och såg mest ut som flådd orm. Jag ulkade vid blotta tanken på att äta. Det där. Det gick inte, tvärt stopp bara. Vi slängde den. Jag skäms för att säga det. Vi slängde mat.
Aldrig mer Hemköps frysfisk. Fy fan. Konstnären fick gå och köpa lax istället.

Monika jagar bilar i fönstret.
Jag skissar sextonhundratalskostymer, känner sug efter prinsessbakelser och produktionsmöten, drömmer om en roll i Jösses Flickor! och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Eller rättare sagt. Vad som måste till för att jag ska blir det jag vill när jag blir stor. När det nu är.

Det händer så mycket om dagarna. Ändå händer det inte nog, känns det.

Grå himmel. Grått väder. Regntunga skyar.
Jag läser manus fram länges och baklänges. Monika tassar på pappren med bokstäver på och tycker jag är dödstråkig.
Kattgräset spirar. Och en pelargon. Det verkar också vara det enda som spirar. Inte naturen eller våren och definitivt inte ekonomin.
Kaffebryggaren porlar trevligt och det doftar av ättiksvatten. Inget tvåkaffe. Det blir nog inget kaffe alls idag.
Konstnären jobbar. Hela dagen och jag har huvudvärk. Egentligen är det dags för linser eller nya glasögon. Ännu hellre båda delarna.
Vi leker med en stiftpenna tills vi blir trötta. Eller tills jag tröttnar och Monika leker vidare med mina koftknappar.
Trötta jävla söndag, tänker jag och minns att det faktiskt är just söndag.
Jag hämtar ved i bara tröjan och sedan läser vi tordyveln flyger i skymningen, Monika för första gången och jag. För säkert fjärde eller femte gången.

Monika kom hem från småbarnskontrollen i tratt.

Hon var missnöjd och lite förolämpad. Inte ens ett bokmärke hade hon fått.

Vi myser idag. Jag har varit borta hela dagarna, tre dar i rad. På jobb. Men idag är jag ledig, och imorn också. Och jobbar på lördag igen.
Men idag. Handlar vi presenter till lillan som har vart hos veterinären och så eftermiddagsfikar vi, Konstnären och jag. Med munkar. Känns som en lördag på en torsdag. Fint som fanken.

Det här Monika. Hon är ny här.

Tänk att det kan vända på en femöring. Först är det toppen och sen kiss. Och man blir bara less. På allt.

Idag började väldigt bra. Vi fikade med Konstnärspappan som var lika trött som jag på att vara sjuk. Och jag har köpt en vårjacka utan att bli ruinerad.

Det är så mycket bra grejer på gång. På jobbet och annars med. Det känns som det (äntligen) skulle kunna flyta.
Men det vetitusan. Hur det blir med allt egentligen. (Det är nu den där femöringen kommer in.)
Det är lite tråkigt att alltid vara beroende för att kunna ta nästa steg.
När allt hänger på besked som måst komma innan beslut kan tas och nåt nytt kan hända, och den där gentjänsten man verkligen behöver glöms bort och inte blir av.
Och när det man hoppats på och längtat efter äntligen finns inom räckhåll och de man hoppats skulle förstå säger bestämt nej. Kommer lesset. Jag blir less och lessen. Och trött, så jävla trött resten av kvällen. Jag har inte lust med nåt.

Och jag vet inte vad jag vill säga med allt dravel. Bajs. Bajs. Hejdå.

Följetongen om grannens badrumsrenovering.
Nollsjutretti ungefär igår ringde två hantverkare på. De ville komma in och mecka med varmvattenberedaren. Vi har ingen varmvattenberedare här, förklarade jag, den sitter i källaren.
Jag fick förklara samma sak en tre fyra gånger. Medan de stod med vår ytterdörr på vid gavel och släppte ut all värme vi lyckats elda oss till. Och fnissa åt mig, antagligen för att jag hade pyjamasbyxor på. (Jag jobbar hemifrån, mjukbyxor är min dresscode.)
Efter tio minuter med öppen dörr frös jag och. Snickarherrarna gav sig inte förrn de fått kliva in med skorna på och kika i badrummet. (Ifall det skulle finnas en liten vattenberedare i en vrå ändå.) Och då minns ene herrn plötsligt! Han var minsann med och renoverade vårt badrum för något år sen och då tog dom ut den gamla varmvattenberedaren! ...och installerade den nya. I källaren.
Vilken tur att han mindes det. Så vi slapp diskutera saken.