Pälsklädd sockerchock!
Himmel, vilket kattsug jag har, ge mig en liten Francoise.

Jag fick nyss en väldig lust att möblera. Flytta om sängen åtminstone. Jag är medveten om att jag har blivit en såndär som bara tjatar om sin kille. Idag flyttar han till storstad och utbildning och jag vill genast ändra nåt. Sudda ut en bit av tomrummet. När han flyttar, så flyttar mitt sovrum så som det stod när vi sov här jämnt. Sudda ut en liten bit av spåren som visar på att nåt jag trivs med, vant mig vid och längtat efter har gjorts svårare och mindre åtkomligt. Inget slut, men en ny början. Levla framåt, inte uppåt, men framåt. Var man sin egen Freud. Ju mer man analyserar ju mindre förstår man, om sig själv och om andra. Lika bra att gilla och följa med. Vara kär och inte tänka.

Jag ser på Himlens hjärta. Tre för nittionio på Filmkedjan. Den började som det sämsta skit, växte och gör ont in i det innersta. Lena Endre och Maria Lundqvist. Det är en bra film, men jag vet inte om jag gillar den. Har däremot ett nytt sug efter att se Heartbreak Hotel och att läsa Mons Kallentofts böcker. Den nya! Och efter K såklart. ♥

Söndagsvarande. Idag har jag varit rekvisitör. Jag och Tess lekte utflykt och for till Ronneby Brunn för att shoppa bättre begagnade böcker på loppismarken. Vi tummade på att åtminstone halvhjärtat också leta efter rekvisita till Hem till Havet. Mat och resultat: Vegoburgare och uteslutande HtH-fynd. Mjölkakanna och rosenknoppskoppar. Ingenting hittade vi till oss själva.
Nu är det kväll och ingenting händer. Här är långsamt och jag är ganska nöjd med det. Jag har strukit ytterligare tre punkter på rekvisitalistan. Jag har förfalskat tre stycken brev. Och nu sitter jag här, på min sovande bak, med London Ink suckande i bakgrunden och en kall cola på fönsterbrädan. K har flyttat. Honom ser jag inte längre förrn i slutet på veckan. Jag funderar på att rita honom.

För sju och en halv månad sedan blev jag femton för en stund gjorde en lista i min stilla ensamhet. Nu gör jag den igen. Med viss modifikation, saker har hänt.
Namn)  Regina Betty Wiola
Alias)  Ena halvan av 'Utter och Hamster'
Ålder)  23 år och tre månader
Bostad)  Vinkelgatan 24
Tycker om)  Teater, fotografering, hattar och kalla, koffeinhaltiga drycker. Svenska svartvita filmer, duggregn, myggbett och fönstershopping. Stiftpennor, maskmakeri, skor, dansk design, kattor och ponnys.
Avskyr)  Stress, elakheter och kärlekstjuvar
Bästa minne)  Springa naken från Nytorpsbastun ut i stjärnklara sommarnatten, ner i ljumma sjövattnet.
Sämsta minne)  Jag har förträngt det som nånsin tyngt mig.
Kärleksliv)  Karl David Ingvarsson
Klädstil)  Bohemiskt och bekvämt
Komplex)  Inget jag erkänner
Vad jag har i fickorna)  En hårsnodd och en tjuga.
Jacka)  På hängaren i hallen
Bästa personen)  Jättefina K.
Sämsta personen)  Karlsson på taket. Hemsk kille.
Drömyrke)  Officiellt maskör och perukmakare. Inofficiellt skådespelerska.
Det första jag ser hos en kille)  Ansikte, ögon, händer.
Det roligaste jag gjort)  Äventyrens Ö och Hemligheternas Tid
Piercingar)  En i var öra
Tatueringar)  40 cm långt ärr. Det får räcka.
Samlar på)  Knappar, kolesterol och dåliga erfarenheter
Ljust eller mörkt rum)  Mörkrum
Vad jag gjorde vid midnatt)  Bastade med härliga vänner
Godis)  Tuttifruttis
Äter inte)  Kött
Kläder just nu)  Stuprör, tunn vit skjorta och virkade tofflor
Musik just nu)  Alltid Monica...
Sommarplaner)  Karlshamn, sommarteater; 'Ödets makt'
Vilken annan tidepok skulle jag vilja leva i)  1940-50 talet
Fisk eller badkruka)  Fiskkruka
Längd och vikt)  163 och 52
Favoritväder)  Vårvärme
Instrument jag spelar)  Fiol, viljan är dock större än fliten
Bästa bok)  Jävla John, eller vadsom helst av Mons Kallentoft.
Bästa film)  Hillman-serien, Amelie, Mamma mia, Roseanna, Maria Larsson... Allt beror på tillfället.
Första kärlek)  Ligger ganska lika mellan Fat Polly och fina K (första gången)...
Stjärntecken)  Oxe
Superkraft)  Städa som Mary Poppins
Stök eller välstädat)  Lagom e bäst
Antal syskon)  Noga räknat: 0
Anser du dig vara en stark person)  Ja, när det krävs av mig
Röker)  Bara när jag är stygg
Alkohol)  Finöl, boxvin och billiga drinkar
Kaffe eller te) Båda
Hur mycket cash har jag på mig)  Tyve kroner
Vem ligger 4:a på missade samtal-listan)  Mamma eller pappa.

Ikväll sover jag ensam, och imornkväll och i övermorgon. Det blir en tuff avvänjningsperiod. ♥

Undrar om nån ens läser den här skiten som jag fläker ur mig med våldsamt ojämna mellanrum, och som gör mitt huvud mindre molnigt, bröstet mindre tungt och hjärtat mindre bittert. Eller bara för att skryta. Eller för att jag inte har nåt att göra. Som nu. Dravel.
Jag är hungrig och jag fryser, vilket enbart beror på att jag borde somnat för tvåochenhalv timme sedan, och jag har blott och bart mig själv att skylla. Dravel dravel dravel.

Nähä. Bon Nuit ♥

Jag läser en bok. Jävla John. Det handlar och svensk versus brittisk sextiotalskultur. Det handlar om John Lennons leda, hat, kroniska whiskey-cola intag och ständigt erigerade kuk, den senare tillägnad sin swedish mistress Gotcha German (Katja Gehrman) som han, så småningom, råkar belägra i ett oförsiktigt pessarlöst ögonblick. Det handlar om Katja Gehrmans musikstudier, ryska röda vardagsrumsmatta, hennes långbenta självständighet och oförklarliga dragning till en kort, brittblek, kroknäst, långhårig, gift engelsk popidol utan hår på bröstet.
Det är grå, rolig, dramatisk, vulgär och sarkastisk kioskerotik. Eva Dozzi kan skriva. Och jag kan läsa. Jag kan inte sluta läsa!  Jag ska upp om tre timmar och föttifem minuter, jag borde lägga ifrån mig boken. Jävla John! Boken gör rätt för sin titel. ♥

Snart har jag jobbat färdigt på sjukhuset för i sommar. Två dagar kvar, torsdag och fredag. I sommar har jag samlat på lukter. Läkarkontoret på Ortopediska som luktar gurka, sterilrummet på Lung-allergi som luktar precis som på dagis, entrétoaletterna som luktar blodblandat gubbkiss,  OP-salen på Ögonkliniken som luktar lunchkorv, ett skrivbord hos Barnmorskan luktar kaffe och apelsin, på Intensiven är det så rent att det luktar ingenting. Varje vecka en ny doft eller stank.
Idag har jag skurat på Bårhuset, städat upp efter obducentstaben. Jag har upplevt lukten av döda kroppar. Jag hoppas jag aldrig mera gör det. Imorn ska jag tillbaka. En udda, frän, subtil stank som sätter sig i kläder och i hår. Kanske mest en inbillning, att lukten klibbar sig fast och följer med hem. Kall betong, rostfritt stål, lysrörsljus och så lukten. Man tänker inte på den först, men efter ett tag så sitter den där. Ryser. Bara två dagar kvar, torsdag och fredag.
Sedan ska jag börja samla på nya lukter; målarfärg, höstdis, dammiga replokaler, nytvättade scenkläder, otvättade scenkläder, Karl, havet, storstan, teater och kärlek. Snart ett nytt kapitel. Känns ungefär som att inse att man tycker en Hanson-låt är så bra att man lärt sig den utantill omedvetet; skräckblandad förtjusning.

Finaste K, jag vet att Malmö är Stället på jorden, men nu får du ta och komma hem! Tre och en halv dag känns som en månad. ♥

Men så tänkte jag, att om jag nu redan pungar för tevelicensen så kan jag ju lika gärna kolla, jag menar, när sällskapet nu tryter, karlen drar utsocknes och så. Jag norpa tillbaks min apparat, drog kabel och koppla ihop apparaten med den andra, större apparaten och vips. Nu ligger jag i bädden och kikar sömnigt på M.A.S.H.

Hej, vad det regnar! Jag plockar fram ljus, köper böcker på antikvariat och väntar på att det ska bli höst. Tredje säsongen av Varuhuset finns att köpa. Jag ser migsjälv sitta på sängen i stickad kofta och ullsockar med ett glas kall cola, och hör för mitt inre hur det illa långa introt ljuder ur tevehögtalarna... Skam att boxen ska vara så dyr!
Med höstmörker följer behov; behov av ljus och värme. Stearinljus och nya kläder. Jag lusläser postorderkatalogerna som kommit på lådan och föreställer mig, hur det vore om jag hade pengar. Kanske bestmmer jag mig för att jag har det, får se hur det blir med pengar i höst.
När hösten kommer dör sommaren, faller till marken med löven. Skolorna börjar och den sagovärld det känns som om jag lever i just nu förångas som andedräkten i morgonluften. Skolorna börjar och Karl flyttar. Det är inte långt till Malmö, det är det inte. Men det kan inte hjälpas att det knyter kniper i magen när jag funderar på det. Bara nån vecka kvar, sedan försvinner han. Aldrig har jag kännt att jag inte för mitt liv vill vara utan nån. Adrig har jag varit så stolt och glad för nåns skull och så ledsen för min egen. Det blir väl bättre. Med tiden. Alla ska bli lyckliga sen, alla ska bli lyckliga sen, inte nu och inte än, alla ska bli lyckliga sen. Men först är det höst.
♥

Det är mörkt om mornarna när jag går upp, cyklar till jobbet. Mörkt och kallt och fuktigt. Regnigt. Snart höst, vilket är galet mysigt på sitt sätt, men det medför så mycket annat. Karl flyttar. Ensamheten och depressionen trivs i mörka hörn. Jag hoppas slippa i år.
♥

I min barndom bodde jag en del hos min farmor och farfar på den lilla gården Sonekulla 77, Karl A Larssons trädgårdar, precis vid viken Smygen, Smyan, söder om Bräkne Hoby. På vintrarna kunde man fara på skridskor från strandhagarna vid Smyan, runt Biskopsmålaviken och fram till Gyön, där det, alldeles vid havet, fanns en liten gård som var hemskt lik Sonekulla 77, sånär som på storleken på trädgården då. Igår var jag där igen, för i det lilla ljusgrå eternithuset bor Madde med farmor och familj. Tänka sig va?
Vi var väl ett tio-tolvtal männsker som samlades till Hulda Svenssons och lekte pilkastning, kubb och ålagrabba, för att sedan grilla stort och smått och sitta till långbord i sjöboden. Blommor på borden, mat i magen, sjökall öl i strupen och femtionånting grader i badtunnan. Tolv personer i en badtunna på klipporna vid havet. Helvetes trångt. Jag fick offra mig och staplades ovanpå Karl, inte alls oangenämt. Något havsdopp och ännu en öl senare satt vi åter ett tag i sjöboden och mös med Billie the Vision och levande ljus. MIssinassen rullade ett litet gäng hem för att bla gå upp tidigt och fara till Malmoe (Karl), eller för att trilla några smärtstillande och vila sin onda rygg (jag). ♥

I helgen stod Månen och Uranus starkt i zodiakens rödaste tecken. Kräftan dominerade och Solen hade sitt tydliga centrum, trots att vi hunnit en liten bit in i augusti.
På vackra Hallarna firade vi Post Pousk och kreftpremiärskalas. En på olika sätt mer eller mindre brokig skara vänner i mer eller mindre vardagsfestiva kläder samlades på gårdsplanen för att duka till fest och snickra roliga hattar. I skrivande stund förbannar jag mitt fyllesnille som lämnade kameran hemma i hallen. Min hatt blev för ovanligheten kalasigt fin, jag körde på djungel-ballong-och-små-gröna-män-tema. Lisas hatt tog emellertid alla pris, en vacker bibliotikariekreation med en bok som körsbäret i kakan. Tung men opraktisk. Hattmakeriet följdes av ett tiondels parti kubb och bad i Genesarets sjö. Inte heter den Genesaret heller, men det låter lagom bibliskt för att kunna pryda den vackraste kvällsolsglittrande blekingska insjö jag sett, samt blött ner mig i. Klipphällarna var solvarma, myrorna bets inte märkbart, trädgrönskan kastade inte en tillstymmelse av förarglig skugga över ytan och vattnet var som den mildaste plusgradiga smekning. "Öllesjön" lever liksom inte upp till det där. Inte tillräckligt mycket Bullerbykänsla.
Kreftor och alkohol och alkoholvisor, och mer kreftor flödade. Solen gick i nattdräkt och kreftmånen lyste plirande upp bordsgemytet och det skrålande sällskapet med sitt skeva musbitna leende. Vi flyttade in i Stora salen på Hallarna, ett dansgolv utrymdes och sekunder senare dansade vi oss alla svettiga på det sjutton kvadratiga tiljegolvet.
Det är inte jättemycket som slår att sitta smått berusad på ett utedass en ljum sensommarkväll, höra toner från altsax och brittisk techo missmatcha en bit bort och bara mysa över att inte riktigt nå ner golvet med de bara fötterna.
Nästa morgon vaknade jag tidigt som ögat bredvid K uppe på kammaren. I var vrå snusade trötta kroppar på madrasser, i sovpåsar eller på allmogesoffor. Jag smög på huset och kröp ner igen och somnade om till ljudet av andhämtning, vind och fågelliv.

Inte sörja vi för morgondagen, mycket mindre för ett annat år. Inte sörja vi för morgondagen, mycket mindre för ett annat år. Våra penningar skall vi få vända, somt till kaffe och somt till brännvin. Uppå Hallaberget skall vi hålla krog.

♥

Jag sitter i telefonkö. Nummer elva i ordningen. Jag har suttit här sedan jag var nummer tjugoett. Det går inte undan.
Jag är trött på alla missförstånd. Ända sedan jag flyttade från Malmö har det inte varit annat än krångel. Svensk adressändring är inte att lita på, flertalet räkningar har kommit på villovägar och min nya hobby har blivit att ringa runt och reda upp allt för att slippa hamna hos kronofogden. Suger lagomt. Just nu är det radiotjänst. Dom har väntetidsmusik. Panflöjtar och gregorianska munkstämmor. Lökigt och det gör mig nervös.

Jag sitter i telefonkö. Nummer ett i ordningen. Jag har suttit här sedan jag var nummer tjugoett. Hupp, nu svarar en tant! Hon är norrländsk och barsk och förklarar för mig att när man flyttar så måste man adressändra, det är dags att kliva in i vuxenlivet och börja ordna för sig. Ännu en utskällning... Tack, lilla bittra tant, då vet jag det.
Radiotjänst asså. Rent tekniskt tittar jag ju inte ens på TV. Uttaget till TV-antennen sitter visserligen i mitt rum men om man följer sladdspåren som går genom min hemlagade skiljevägg, tvärs över övre hallen, över en liten tröskel och ett par meter längs en nittiotalsterracotta färgad vägg så hittar man boxern i andra änden. Och reser man sig då och ser sig om en smula så är man ju faktiskt i Thereses rum. Kanske man sku avbeställa det där tramset. Reklam är ju fantastiskat tråkigt, jovisst, och Radiotjänst gör ett förbannat bra jobb, men jag är så förtvivlat fattig... Finns det bidrag för sånt här? Fast det är ju klart, det är kanske de arbetslösa som gör Radiotjänst runda om magen, det är väl bara de som har tid att se på TV i dessa tider. Vad vet jag. Om nio dagar vet jag. Då är jag arbetslös på riktigt. ♥

Sagan Hemligheternas Tid är all.
Igår spelade vi vår tjugonde och sista föreställning och jävlar i havet, vad bra vi var. Med tempo, humor, tajming och våld tog vi publiken med storm. Efter pinsamt långt applådtack fick vår publik vackert ge sig av och det stora kram- och tjutkalaset tog vid. Jag måste erkänna att jag inte grät. Alls. Jag är en känsloperson javisst, men sällan sentimental. Jag kan också erkänna att jag låtsasgrät lite förra sommarteaterslutet för att inte vara utanför när alla andra sprang runt rödnästa med våta kinder och puffiga ögon.
Några näsdukar och lite piff senare satte vi oss finklädda tillbords vid kaffestugan för att intaga mat, dryck och mer sentimentalitet. Tal efter tal betandes av och regissören fick en stor presentkorg av ensamblen, vari i varje gruppering lämnat en personlig gåva. Av T-kontoret fick P två och ett halv kilo kaffe, så att han kan vara inomhus och dricka kaffe hela hösten.
Sedan drog vi oss åt scenen till och dansade med kökshanddukar och varandra under discokulans artificiella stjärnglans. Det traditionella kostymbytandet startade tidigt i år, redan vi två-tiden var folk tillräckligt druckna för att våga leka med andras kostym. Vad kostymörskan tyckte om det såg jag aldrig.
Drickan flödade och vi dansade och dansade, vissa lyckades hålla igång konstant från middag till frukost. Alla som inte våldtar är dansbandsmän. Vi lyckades med mycket den natten. Tilexempel tog jag och K en kort promenad runt Kastellholmen och var framme en timme senare, kuben sjösattes och jag pratade inte ett ord med lilla Inga-Lill på hela natta. Folk vart verkligen i gasen.
Runt nio-halvtiokvisten tvångssomnade jag K på stuntmattan. Där låg redan tre andra. När jag vaknade igen var vi sju. Klockan var långt över tolv och de första söndagsturisterna vart på väg med skärgårdsbåten. ♥