Det luktar pulvermos i min nos. ♥

Förkylningen knacka på min dörr i förrgår, fråga om han fick komma in. Och värma tassarna en stund.
Jag är alldeles för snäll och dum som ett spån därtill. Så jag sa Javisst, men lova att gå dirket igen. Han gick såklart allri. Jag tror tillochmed han slagit lite rot. Typist. ♥

Nu är det torsdag. Det att svårt att vända tillbaka på dygnet, samtidigt som man försöker hinna ikapp. En liten någon som har sitt dygn på avigan.
Jag tror att jag ät himla trött. Borde åtminstone vara det, vid det här laget.
K leker med kompisar.
Jag äter crunchies. Jag trodde jag var hungrig. Borde åtminstone vara det, vid det här laget. Kanske var det nåt annat. Syra. Annat som bråkar när kroppen är trött. Är det eviga nyckelbenet. Lite ömt och obekvämt mest.
Mitt dygn har varit till ända ett tag nu. Jag går på övertid. Ögongruset. Och så vidare.
K syns inte till.
Verkar som jag somnar ensam inatt, igen. Men snart så. ♥

Jag måste seriös lära mig hjula. Hejhejhejsanhej! Jag tror knappt jag kunde vara gladare för stunden! En snäll man med emaljöga har lagat vårt musproblem. Hyresvärden sa inte Nej! till att renovera vårt fuktiga badrum och. Jag vill skrika ut från trädtopparna hur mycket jag älskar Linda i receptionen! Mina glasögon är återfunna och väntar mig på skrivbordet ikväll. Jag ska ha dem på mig och tala om för dom att jag aldrig. Aldrig lämnar dem igen! Och bara hoppas att de inte rymmer igen.

En annan slags lycka är friheten jag känner. Jag har för första gången på en och en halv månad är uppe före nio. Vaken. Pigg och positiv. Och faktiskt ätit frukost. Ringt ärenden och vädrat. Tagit tag i saker. Fått mer gjort än annars på. En hel vecka. Ungefär så. Det var det om det. Att se ljusningen bortom horisonten och. Att längta lite till arbetslösheten.

Och till Vicke: Jag har hittat FUZZ-pedalen. Om du fortfarande vill låna! ♥

Ligger jag sömnlös, och det händer ofta nuförtin, så vandrar tankarna iväg på stigar. Mest mörka och fuktiga.
Men. Inatt sipprar solen igenom och lägger guldfilter på't. (Som när vårmorgonsol skiner pockande genom otvättade fönster och ljuset blir så där varmt och mjukt.) Nu längtar jag till sommaren. Lyssna på Dusty Springfield med fönstret öppet. Gå långa omvägar till affären för att undvika kyliga skuggsidorna på hamnstadens kullriga gator, cykla fortfort förbi tatueraren och. Över torget för att hinna med sista skärgårdsbåten, gå hem i sommarnatten med K i hand, och kanske. Kanske ta en öl vid åkanten på vägen hem.
Solen, sjön, scenen, sjärleken.

Om fjolårets allahjärtansfirande var balen på slottet, så var årets vardagen i mitt askungeliv; fylld. Av odrägligt långa arbetstimmar, musbajs och tårar. Jag tillbringade kvällen med att skura golv.
Inga tulipaner. Ingen K att hålla i handen, dricka flasköl och kolla på How I Met Your Mother med.
I fjol fanns det tulpaner. I vas. På mitt marockanska tebord, i vardagsrummet på Sölvesborgsgatan. Som jag köpt. Till mig. Och choklad, postat från mamma. Jag gick på bal på Bodoni, beställde drinkar i baren och. Träffade prinsen, för första gången på mycket länge. Prins K, och hans hov. Och jag blev glad. Och jag kände.
Att det inte bara var musiken som det virvlade om.
Vid tvåslaget vill jag minnas att jag pulsade hem, förbi Kärleksrondellen (Hundbajsrondellen, whatever) mellan Bergsgatan och Blekingekvarteren, Folkets Park. Och det snöade i mitt Malmö.
Jag vill oxå minnas att jag tappade en vante. ♥

- Jag vill ha-a mina glasö-hö-hö-go-ho-hoon! Jag Stygga-vargen-ylar ut min förtvivlan!
Jag letar och letar. Alltmedan spänningshuvudvärken sprider sig och lamslår min arma huvudknopp... Aj!
Jag har tamefaen letat överallt! I Sommarrummet; på golvet, på nattygsboret, i alla lådor, i strumpbyrån, bakom DVD:n, i fönsterkarmen, i kakelugnen(?), i bokhyllan, i tvättsäcken, inuti morgontofflerna, i, bakom och under sängen. I hallen; på varena trappsteg, under stolen, bakom spegeln, i och bakom byrån, bland skor och stövlar, överallt i badrummet, tillochmed ovanpå tvättmaskin. Och i köket; även på alla dumma stället som i kylen och diskstället och ugnen och soporna. Jag hann göra en smörgås och kunde konstatera att de heller inte var under osten eller i smörpaketet.
Jag är genomledsen. Jag saknar mina glasögon. Dom är bruna och jag ser ända till teven med dom. Och så klär dom mig. Jag blir snyggare.
Satan. Kiss också. Ligger de inte inlämnade i receptionen på jobbet så vet jag inte vad. Sista stället jag kan komma på. Och vad gör jag annars? Jag har ju knappast råd med nya. Inte nu längre...

Jag hittar tamesjälvasatanirövenfaenockså inte mina glasögon!
Dödskallar och krumelurer. ♥

Fortsättning från föregående inlägg:

Hejsanhejsan. Hej. Idag var jag Dead Woman Walking. Efter Fettisfikan med Sambo och Vicke Vire. Tog jag bussen längs den Gröna Milen till. Jobbet och sa "Hej, men nej".
Upp mig.
I månadsskiftet är jag det igen. Arbetslös. Känns nog ändå bättre. Än att gå hit mer. Livet är för kort. Jag håller på att bli tunn, inte värt. Ungefär så.
Min chef.
Tyckte att jag hade tunna argument (och det gjorde mig faktiskt ledsen). Menade att mina samtal är det verkligen inget fel på, och det är ju iallafall det viktiga. Nej, men! Mitt välmående, min antistimulans, min magkatarr. Det är det som är felet. Jag tappar kilon och humör. Och gråter. Tydligt inget man tar hänsyn till. I sammanhanget.
Jag erbjöds att återkomma om några månader igen, till sommarn eller så, och jobba med vuxenutbildningarna.
Jag sa "Tack för att du fråga, men aldrig i livet". Ungefär så.
Så. Såhär känner jag mig.
Avrättad. Fast ganska lycklig över det.
Och arbetslösheten? Jag klarar mig allt ska ni se. ♥

Hej. Igår kväll greps jag av ångest och sände det läskigaste mail jag någonsi nödgats skriva. Ungefär så. Sedan blev jag rädd och var tvungen at äta gelatin. Som tröst.
Fortsättning följer... ♥

Jo. Jag insåg just vilken brinnande avsky jag känner för folk som uttryker sig "... med nya friska tag". Det var allt. As you were. ♥

Jag tänker på Kyrkböckerna. Jag är inne på artonhundrasextiotalen. Alla liv, kärlekar. Vigda eller inte. Flyttade hit ch dit. Undrar om det var lättare eller svårare. När man inte hade möjligheterna som finns idag. När man fick vänta på brev med krumelurhandstil och plumpigt bläck. Som kanske kom fram. Fast förstås. Då fanns det arbete. Sysselsättning. Så att man slapp och inte hann. Tänka så mycket. Eller sakna så mycket. Kanske.
Indianerna fick vänta i upp till sex månader på röksignaler. Och jag har ledsen mun efter en dag.

02.55
Hur dum är jag som fortfarande väntar uppe?
Inte på musen, för kännedom.

Vi har okänt antal oönskade kreatur i lägenheten. De äter brödpåsar och lunchlådor (förlåt snälla mamma), tygkassar och Gudrun Sjödénväskor. För att inte tala om bajset.
Klockan är nolltvåtretton och jag sitter uppkurad i sängen med täcket draget till hakan och stirrar mot hörnet; klädställningen och kartongerna bakom, tvättsäcken snett framför. Mina öron har aldrig varit så stora.
Jag hörde något i påsen med garner, offrade en raggsock och kastade den mot prasselljudet. Och strax efter det såg jag något ta till flykten under tröjan som ligger på stolen strax intill.
Den jävla husmusen! Ger den sig på mina kläder är det fanimig krig.
Det var någorlunda ok när ohyran höll sig i hallen. Men när den tagit sig upp på övervåningen och brutit sig in i mitt Sommarrum, då är det fan obehagligt. Det kryper överallt på mig nu. Tar den sig upp i sängen, vidrigt! Undrar om dom är slicka-örat-typen? Får man skabb och annat skit av möss? Det kliar bara mer och mer på mig nu.
Jag har sett mellan fingrarna länge nog. Silkesvantarna av. Jag beställde nyss en fälla av mor, vilken sort som helst. Jag skiter i om den lille fan dör.

Snabb fråga. Jo, växtvärk? Är det något en tjugutreåring vanligtvis begagnar? När slutar man syssla med sånt? För om folk i min ålder inte har eller får, så undrar jag. Istället vad i hela Västra Hisings härad är det som gör så ont i min rygg och mina ben?!
Och kom inte med nåt hurtigt träningsvärksdravel för jag rör minsann aldrig på mig!
I pannan har jag ont också. Och nej, inte träningsvärk där heller. Jag tänker JÄMT. Tumör? Puss. ♥

Ja. Jag vet att jag tjatar.
Men. Det är min blogg. Så jag får.

Det är två veckor sedan sist. Man vet. Att man är kär när kroppen är tom och magen gör så himla ont. Och det känns. Som någon kramar hjärtat hårthårt. Jag längtar efter min K. Konstnären. Med yra lockar och galet blå ögon. Jag tjatar om det hela tiden. Honom. Men idag. Ikväll snörper det. Värre än vanligt. Varför i hela friden ska du vara så långt borta för. Jag förstår dig men. Det här är fan jobbigt på riktigt. Femton mil och inga pengar, att inte höra av, att vänta och att stirra sig blind på en facebookchatlogg. Pust-stånk! Jag menar att du borde vara här. Lika mycket som jag borde vara hos dig. Nu. Geografin spelar mindre roll. Hos varann bara.

Det var klagovisan. Korta versionen. För er skull. Och min. Jag är redan alldeles för personlig här. Så. Det så. ♥

Och hon tog av honom glasögonen, löste upp hans hår och plötsligt förvandlades han från skollärare till sexbomb!
"Kyss mig!"
"Äh...!"
"Vaddå 'äh'?!"

Ikväll tittar vi på Snowroller. ♥

Hej. Jag har egentligen inte. Så mycket att säga. Mer än att jag saknar. En kär vän. Och man märker kanske inte vad man har när det är långt borta utom synhåll. Länge. Och lever sitt eget liv. Med egna bekymmer. Men sedan smyger det sig på. Det är alldeles för länge sedan vi sågs, Camilla Sjöström. ♥

Någon frågade en gång. Hur ont gör det?
Vi kan säga så här. Ett brutet nyckelben kräver entilltvå alvedon och ett stycke morfinpreparat, fyra gånger per dag. Var tjugoåttonde dag krävs det dubbla för att tillexempel inte, som jag gjorde idag, somna lite på jobbet av smärta. Kroppen stängde av. Men vad kan man förvänta sig. När ens inälvor faktiskt blöder.

Jo. Jag har liksom aldrig varit något fan av nallar och gentlemannamässiga nuttigheter. Jag har liksom aldrig varit något fan av Alla Hjärtans Dag persé. Det där med påtvingad romantik och noveltybjörnar med I wuv U-hjärtan ger mig rysningar. Om söndag är det den fjortonde. Jag har inte råd att fara till Malmö. K har inte råda att fara till mig. Således kommer vi sitta i varsin stad. Den fjortonde. Jag har aldrig varit ett fan av Alla Hjärtans Dag. Men jag skulle gärna tagit en dag ledigt. En heldag med K. K, kinamat, en bamsetidning, kanske en dålig film och en bra öl.
Det blir inte så. Och det känns ganska jävligt. ♥

Det finns tråkiga måsten. Som att betala räkningar. Och att städa bakom tvättmaskinen.
Andra måsten. Finns det. Som man längtar efter och inte riktigt kan se sig utan. En idiot kan se att K är ett måste för mig. Alternativt läsa sig till det. Här.
Övriga måsten är lite mer flyktiga och triviala, men känns ändock i maggropen. Som mina mockasiner. Jag hade ett par i flera år under gymnasiet. Rävbruna och med fransar. Så fina och så sköna. Moln. Av mocka. Och jag har saknat dem sedan sist jag bar dem. Säljs sådana igen?
Ett måste med mina boenden har varit själ. Under mina tre år i Malmö flyttade jag fem gånger. Alla möjliga sorters lägenheter. Jag trivdes bara i Blekingekvarteren, i lägenheten med trägolv, knackiga radiatorelement och nittioårig historia. Och här. Nittonhundratjugotal och en fantastisk kakelugn i mitt Sommarrum (jag låtsas inte om att den är sprucken och håller ihop med tejp(!) på ett ställe). Monsterspindlar, skeva dörrar, drag och lossnade skåpknoppar till trots. Det här huset tar hand om mig. Såhär vill jag alltid bo. Fast kanske lite mer upprustat. Eller bara tilläggsisolerat. ♥

Hahaha! Haha! Jag skrattar åt min egen dumhet! Åt mina systrars dumhet! Tänk att jämnställdheten varit så nära hela tiden. Och vi, dumma får, har förstört manikyren på allt barikadklättrande i onödan. Tänk att vi försökt allt. Allt! För att släta historiens könsdiken. Plana ut och asfaltera. Tänk vad vi dumma kossor gjort oss till. Krånglat och besvärat. När det var så enkelt. Som att stå upp och kissa.
Allt vi behöver göra för att behandlas med samma respekt som en man är att kissa som en man. Om bara våra anmödrar lyft på kjolen lite tidigare...
Det måste vara en man. Som hittat på det där med kisstratt. Kisstratt!? Ett hjälpmedel(?) För kvinnor. För att hjälpa oss. Kissa stående. För att föra kvinnan ett steg närmre jämnställdhet med mannen. Istället för att omfamna och rekognisera likheterna. Förändrar vi det som skiljer åt. Mest logiskt så. Gör om, gör rätt.
Att det va så enkelt. Kvinnor! För att vara lika mycket värd som en man: Bli en!

Jag fick sån plötslig lust att sätta upp Jösses Flickor! på en teatern när dig. ♥

Jag känner mig tamefan allt annat än fabulous. Jag längtar till stressfrihet och avslappnat umgänge och otvungenhet. Jag vill ha slantar på fickan och vackra plagg. Jag vill ha råd att ta en drink. Det finns inget fabulous med att dricka kranvatten och cola på krogen för att det man kom dit för är för dyrt.
Jag tittar på Sex and the City och inser att jag kanske borde ta bort julpyntet nu. Men var är lådan? Jag vill ha en drink, lite vårsol på näsan. Är det mycket begärt?

Hej. Idag är det. Varken bra eller. Segt och "blah" liksom. Inte dåligt, absolut inte, men helt ofärgat. Inne i sin håla sliter Honmonstret, rasslar med kedjor och djurklor. Krafsar och vrider och mosar. Vrålar björnvrål och blåser bubblor som knips. Jag är lycklig som har mensvärk. Hade det gjort så här ont av annan anledning hade jag varit. Svårt sjuk, antagligen döende. Så pass. ♥

Hej! Namn är nästan det vackraste som finns. Jag samlade förut. Idag började jag igen. Jag har en Elsa, en Betty, en Iris och en Josef. En Hugo och en Alma Sofia. Och många fler. Årtal och kryptisk handskrift. Dammiga böcker, på burk, konserverade. På fredag ska jag ut i dyrbaraste budgethobbydjungeln och klättra i höga släktträd. En gren och tre timmar i taget. ♥

Jag väntar på att K ska låta höra av sig. Gubbröresmörgås får tiden att gå. Förlåt T, jag åt allt bröd och lämnade en kant på golvet åt Lortfia, i spaningssyfte såklart! Vi köper mer imorn!

Förresten har det hänt något. Särdeles. Konstiga älskade K har en ny fin blogg att titta på. Tavlor och teckningar. Köp konst för tusan, det är fina saker! Och mer kommer!
Släng ett öga, jag gör det var dag. För jag är stolt, tjolahopp! Över min Karl. Och hans konst. ♥

Uret visar halv midnatt. Jag lämnar lyset på i köket åt sambo och nynnar nasalt på All by my self och tänker att jag borde tagit hunden med mig hem och att nu skulle K vart närmre eller åtminstone nåbar. Fyll på telefonen för höge farao!
Tvättmaskinen dunkar på i badrummet. Grannarna måste tro att vi har mycket gruppsexkalas på skitan. Vår grej liksom. Jag klandrar dem inte. Det låter onekligen så upp till mig på mitt Sommarrum.
Jag letar inspirationsbilder på nätet. Inredning. Det är sånt jag gör. Samlar bilder och glömmer bort vem som tagit dem. Ni får förlåta mig. Jag är dum på det viset. Hör av er om det förargar er. Det vore mysigt med kommentarer. Vilken sorts som helst.
Och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan. Varför äger jag ingen sil? ♥

Hejhej! Jag tog en weekend på landet. För att äta mammas mat, leka i snöhögar med hunden. För att frisera pappan och morfaren och överdosera i tevesnacks. Och för att tina min frusna märg. Det halsonda försvann efter andra natten hos mor. Drag är inte bra för mandlar. Inte mina iallafall. Att hålla stadslyan varm kostar mig skjortan. Och några tusen ovanpå det. Därför låter vi nästan bli. Det är värme så vi klarar oss och inte en grad över det.
Jag är hemma igen. I hamnen. Och frosten biter mig i tårna. Och mitt rum är definitionen av stök. Som vanligt tänker jag Imorgon. Imorgon nacksvingar jag min oreda, grekisk romersk stil.
♥

Hej. Emellanåt vill jag. Fixa och dona. Köpa och inreda. Den där vindslägenheten på Möllevången som jag alltid önskat mig. Med vita väggar och helt kök. Utan mögligt badrum och driviskalla golv.
Jag längtar så tokigt efter att flytta ihop med Marimekkotextilier, soffbord och K's konst, med levande ljus och pelargoner. Och katterna. Vad dom nu ska heta. De små liven. Åh, jag vill ha keramikugnsformar i glada färger, rödblommiga köksgardiner och en uddafåtölj. En extra kontroll till gamecuben (gamecubet?) och tulpaner. Dessa eviga tulpaner. Och böcker. I hyllor. Böckerhyllor. I långa rader. Och former.

En bra sak. Jag har svårt nog att hålla reda på bara ett huvud. Tänk då om jag haft ett till. Eller fler, hemska tanke. Hur hade de suttit fast? Jag hade glömt dem överallt! Himmel. Och alla beslut sen. Som måste fattas. Svårt nog med ett huvud. Fullt med tankar. Och tänk så förvirrad K skulle bli. Med tanke på pussarna. Så många huvuden. Och fnasig om läpparna. Skulle han bli.

En dålig sak. Med att bara ha ett huvud. Är ju det här med giljotinering. Halshuggning. Det skulle ju bli så definitivt och slutgiltigt. Om man bara hade en hals att kapa. Å andra sidan är giljotinering hemskt omodernt. Det vet man. Ju.

Bara om min älskade väntar på Spotify. ♥

Alltså. Det här med att visa upp en bild på sin dubbelgångare på Facebook. Nya flugan. Som jag gärna skulle haka på. Om jag trott att någon skulle tro mig.

Change your profile picture to someone famous (actor, musician, athelete) you have been told you look like.

Mer än två gånger. Har det sagts mig. Att jag påminnt om Tuva Novotny.
Så. Alltså. Skulle jag gärna hakat på trenden. OM det var så att någon skulle tro mig. Jag önskar jag påminnt om en inte lika skitsnygg någon. Nu vore det bara pinsamt. Att tro att man kan mäta sig.
Förbannad vare Novotny. Förstöra det roliga. No offense miss. Kyss. ♥

God morgon! Frågan är ju faktiskt inte varför bloggen inte heter Kära Husläkarn eller Kära Klagomuren. Eller något annat minst. Lika dumt. För den. Delen. Frågan är väl kanske ännu hellre varför. I hela friden. Den heter Kära Kungen. För att det redan fanns ett någonting med namnet Tjenare Kungen. Jag vet fan inte. Fan inte. Svara ni. ♥

Hej. Jag läste igenom gamla inlägg härom kvällen. Jösses. Bloggen borde byta namn. Kära Husläkarn. Skulle passa bättre. Eller Kära Klagomuren. För det är så det låter mest när jag skriver. Krämpor. Jag förstår att statistiken sjunker. För det gör den. Jag har varit som besatt av besöksstatistik i flera dagar.
Du K, det enda som är någorlunda bra med distansen är att jag bloggar jävlar i havet när du inte är här. Men det är också det enda.
Äsch. ♥

Jo. När man brutit nyckelbenet. Kan man välja hur man ska må.
Man kan ha ont och vara öm. Eller så kan man ta piller och slippa det. Onda. Av pillren mår man sjösjukeilla och vill kräkas upp.
Jag tog pillren. Nu är det svårt att sitta på snurrkontorsstol och jobba med spring i benen. Jag blir så orolig för min jobbdator. Att thaigrytan jag åt förut ska regna över den. Ajaj.
Jaja. Det är så det är.
Men jag undrar hur många veckor det har gått egentligen. Sedan jag bröt mig. För det borde väl vara läkt nu. Och inte göra. Mer ont. Så jag slipper vara orolig. För snurrstolar och jobbdatorer.
Nåväl. Peace. ♥

Hejsan. Det bästa med mitt jobb är matpauserna. För jag tycker. Att det är himlans flott med matsäck. Lite Madicken liksom. Bullerbyn. Och så. ♥

Jo. Jag är ensam. I en tröja som luktar tokigt mycket K och har hela lägenheten för mig själv. Folk syns sällan till häromkring. Annat var det då.
Jag tänkte skaffa en skrivbok. En fin med hårda pärmar och linjerade blad. Och en ny fiberspets. Och lite RX-lim. Jag tänkte det igår då jag satt med läsglasen på nästippen och skrev av recept. Att jag borde göra en bok utav det. Att jag nog är gammal nog för att ta nästa steg in i vuxenvärlden, tänkte jag. Att samla recept i en fin bok. Och. Så är det. Sysselsättning. Och det behövs när jag saknar. Och inte känner. Att jag riktigt finns med.

Recept alltså. Jag hoppas på att bli Leila Lindholm-snygg av bara farten.
Kyssar, Cajsa Varg.♥

Jo. Man vet att man ska hålla sig borta från lösgodiset. Det på SkitNära* iallafall. Jag tror jag bröt en tand på en skumbanan.
Man har ju hört att det ska vara dåligt för tänderna.

*MatÖppet på Regeringsgatan-Norra Fogdelyckegatan. ♥