Grå himmel. Grått väder. Regntunga skyar.
Jag läser manus fram länges och baklänges. Monika tassar på pappren med bokstäver på och tycker jag är dödstråkig.
Kattgräset spirar. Och en pelargon. Det verkar också vara det enda som spirar. Inte naturen eller våren och definitivt inte ekonomin.
Kaffebryggaren porlar trevligt och det doftar av ättiksvatten. Inget tvåkaffe. Det blir nog inget kaffe alls idag.
Konstnären jobbar. Hela dagen och jag har huvudvärk. Egentligen är det dags för linser eller nya glasögon. Ännu hellre båda delarna.
Vi leker med en stiftpenna tills vi blir trötta. Eller tills jag tröttnar och Monika leker vidare med mina koftknappar.
Trötta jävla söndag, tänker jag och minns att det faktiskt är just söndag.
Jag hämtar ved i bara tröjan och sedan läser vi tordyveln flyger i skymningen, Monika för första gången och jag. För säkert fjärde eller femte gången.

Monika kom hem från småbarnskontrollen i tratt.

Hon var missnöjd och lite förolämpad. Inte ens ett bokmärke hade hon fått.

Vi myser idag. Jag har varit borta hela dagarna, tre dar i rad. På jobb. Men idag är jag ledig, och imorn också. Och jobbar på lördag igen.
Men idag. Handlar vi presenter till lillan som har vart hos veterinären och så eftermiddagsfikar vi, Konstnären och jag. Med munkar. Känns som en lördag på en torsdag. Fint som fanken.

Det här Monika. Hon är ny här.

Tänk att det kan vända på en femöring. Först är det toppen och sen kiss. Och man blir bara less. På allt.

Idag började väldigt bra. Vi fikade med Konstnärspappan som var lika trött som jag på att vara sjuk. Och jag har köpt en vårjacka utan att bli ruinerad.

Det är så mycket bra grejer på gång. På jobbet och annars med. Det känns som det (äntligen) skulle kunna flyta.
Men det vetitusan. Hur det blir med allt egentligen. (Det är nu den där femöringen kommer in.)
Det är lite tråkigt att alltid vara beroende för att kunna ta nästa steg.
När allt hänger på besked som måst komma innan beslut kan tas och nåt nytt kan hända, och den där gentjänsten man verkligen behöver glöms bort och inte blir av.
Och när det man hoppats på och längtat efter äntligen finns inom räckhåll och de man hoppats skulle förstå säger bestämt nej. Kommer lesset. Jag blir less och lessen. Och trött, så jävla trött resten av kvällen. Jag har inte lust med nåt.

Och jag vet inte vad jag vill säga med allt dravel. Bajs. Bajs. Hejdå.

Följetongen om grannens badrumsrenovering.
Nollsjutretti ungefär igår ringde två hantverkare på. De ville komma in och mecka med varmvattenberedaren. Vi har ingen varmvattenberedare här, förklarade jag, den sitter i källaren.
Jag fick förklara samma sak en tre fyra gånger. Medan de stod med vår ytterdörr på vid gavel och släppte ut all värme vi lyckats elda oss till. Och fnissa åt mig, antagligen för att jag hade pyjamasbyxor på. (Jag jobbar hemifrån, mjukbyxor är min dresscode.)
Efter tio minuter med öppen dörr frös jag och. Snickarherrarna gav sig inte förrn de fått kliva in med skorna på och kika i badrummet. (Ifall det skulle finnas en liten vattenberedare i en vrå ändå.) Och då minns ene herrn plötsligt! Han var minsann med och renoverade vårt badrum för något år sen och då tog dom ut den gamla varmvattenberedaren! ...och installerade den nya. I källaren.
Vilken tur att han mindes det. Så vi slapp diskutera saken.

Våren nollnie flyttade vi till Vinkelgatan, Umeå och jag. Han som bott där tidigare sa att han nån månad tidigare hade lagt in om badrumsrenovering och att hyresvärden sa Det är på gång. Och jag tänkte Swell! Då fixar dom väl det då.
För badrummet var verkligen Skit med stort s. Mögel, fuktskador, sviktande väggar, sviktande golv, alger under silikonfogarna och ett element som inte värmde rummet utan skåpet som av okänd dum anledning var inbyggt. Inuti väggen. Bakom elementet. Därinne var det himlans varmt och trevligt. Brandfarligt varmt och trevligt.
Jag ringde om det där badrummet fem gånger på ett år. Snart eller senare, sa de. Badrummet är ju inte så illa, vi prioriterar inte det nu. (Jomensåatte, hoppar man i golvet därinne så hamnar man i källaren, tänkte jag.)
Jag tröttnade och Konstnären och jag flyttade till granntvåan som har badrum. (Fungerande och utan varmskåp i väggarna.) För ett halvår sen var det. Och nu. Nu renoverar de äntligen! Hurra för nye hyresgästen!

Kittlig i näsan på promarkers och ständig kamp mot sömniga ögon. Stel och öm i ryggen. Victor kommer på fika hos oss och jag tar rast. Kaffe och DNs kultursidor. Som söndag på en måndag.
Och allahjärtansdagen då? Vi firar inte så värst, inte alls faktiskt och det känns skönt. Bort med hysteri och framtvingad romantik.
Jag gillar egentligen inte ens romantik. Då känner jag mig malplacé, det blir så fånigt och oäkta på nåt sätt. På hjärtedagen speciellt. Som att man tvingar fram en sida som inte finns, sån man inte är annars. Bara för att det ska vara. Så. Som nån annan hittat på. Ge mig tulipaner på en tisdagvilkensomhelst annars. Då är det ärligt och jag blir glimmrene gla! Nej vi firar ingen allafjärtarsdag idag.
Idag är lagom. Måndagar är sällan mer. Vänner, kaffe och kultursidorna och lite vila från ritbordet är kärlek. En annan och mycket finare typ än den som de säljer på affärerna idag.

Nu går Konstnären till jobbet och jag lägger arbetet åt sidan för idag. Baka bröd, det blir bra.

P3 och te vid arbetsbordet. Tuschspritpennor och grus i ögonen och tusen och åter tusen (ett trettiotal kanske) skisser som enligt eget schema borde vart färdiga förra veckan. Annat att göra! Eller mer snarare.
Grått ute, grus inne, guld i hjärta, trött i sinne. Ungefär så börjar min dag. Idag.

Konstnären är i Malmö. Den enda som kom i väg. Konstnärens ena bror är också konstnär. Han ställer ut på GalleriGordon i Malmö och hade vernissage. Igår. Tanken var att vi skulle farit, Konstnären, jag och Konstnärsmamman och Konstnärspappan, för att fira vernissaget och Konstnärsmammans fölsedag. Och nu ligger alla sjuka, förutom Konstnären då, som kom iväg.
Och jag som har saknat och sett framemot. Malmö i mitt hjärta, säger jag bara. Utställningar, kall skånsk luft, människor och uterservering mitt i smällkalla vintern. Och sitta och läsa på en ensamfika på Gökboet skulle jag kunna döda för nu. Nu när jag ligger nerbäddad med trötthetsfeber.
Jag har checkat in hos mina föräldrar. I huset med solljuset och orkideerna och tulpanerna. Och sover. Ser Wallanderfilmer, tar varma bad och sover. Mest så och fruktansvärt välbehövligt. Och jag känner att jag ligger lite efter i mitt arbete. Nästa vecka blir hetsig. Ska ställa väckarklockan.

Mimi

Jag tror visst några är nya här. Välkomna! Hur hitta ni hit, hur hittar nån hit?
Till de färska:
Det här är jag. Jag bor i hamnstaden med kakelugnar och Konstnär, i ett skruttvackert gammalt hus från sekelskiftet med kungsblå dörr och gnisslig port. Konstnären är min egen. Han är riktig konstnär, en sån som målar tavlor och ställer ut. Och han är väldigtväldigt grym. Och så är han den finaste i världen.
Jag har gått teaterskolor i fyra år. Nu är jag snart tjufem och jobbar som teaterkostymör. Och det är himla fint det. Men såklart lite kluvet ändå för i hjärtat är jag skådespelerska.
Så är jag barnsligt förtjust historia. Levnadshistoria. Och om vardagen förr. Vad man åt, hur man bodde och hurusom man sig klädde. Det är sådana böcker jag helst läser. Och deckare, alltid deckare!
Jag älskar blommor (tulpaner är den finaste jag vet och så tänker jag så stockrosor i smyg på gården i vår) och så är jag himla fin på ärtsoppa och sylt. Jag gör alltid egen för jag inbillar mig att det är godare. Det mesta blir godare om man gör det själv tycker jag.
Jag tänker väldigt mkt på detaljerna i alla sammanhang och jag tycker om att ha det fint. Ändå städar jag sällan så att precis allt är helt rent. Jag lägger istället allt i prydliga högar. (Som jag sedan glömmer bort.)
Många skulle kanske säga att jag är rolig och glad men ofta uppfattar jag mig själv som missmodig och negativ. Jag är också väldigt envis och blir jag arg blir jag oerhört arg.

Och så önskar jag mig mest av allt i världen en kattunge.

Klart godkända mustascher. Jag tänker förresten beställa sådana här barn.

Sedan närapå så länge jag levat har jag velat ha mustascher. Inte kivifjun eller italienska farmorsmustascher. Utan särskilt frodiga mustascher med självklar pondus och klister på baksidan.
Ungefär exakt som Frida Fleggman har. Lena Nyman gestaltar ännu en av rollerna på min lista. De jag så jävlarihelvetes gärna skulle spela nån himla gång innan jag dör. En lista kommer säkert upp en dag eller två.
Jag ser föreställningen på film iallafall ett par gånger i halvåret och kan all text. Pinsamt men sant. Tage Danielsson skriver sånger så bra!
Jag snöar så lätt in när jag hittar nåt att tycka om. Jag har inte jättemånga favoriter bland tillexempel filmer och somligt kan jag se hur mycket som helst, utan att tröttna. En halv omöjlighet kan man säg.
Idag piggar jag på mig med Hasse och Tages Fröken Fleggmans Mustasch och mimar med i alla sångerna, men i smyg så inte Konstnären ska se. Hur fånigt betuttad jag är. I Lena Nymans i dåliga sångröst, eller hur mycket jag tycker att Konstnären är lik Gösta Ekman.

Bara den där himla semlan som saknas! (Jag tror inte jag kan bli frisk om jag inte äter en senast imorn.)

Jag läste på Fyra Årstider att man kan vinna en liten allahjärtanspresent till sig själv hos Marianyckelpiga.
Inte för att tycker det är så mycket bevänt med allahjärtansdag. Men lite uppiggning behöver alla och ett snyggt silversmycke borde vara en mänsklig rättighet, näst efter en dräglig (våldochsvältfri) tillvaro liksom.

Och så gick solen upp och blottade våra äckliga fönster (när de är rena är de mina, haha!). De är helt grå från balkongbygget på gemensamma gården, vita när solen står på. Jävlans byggdamm.
(Varför ser man det och stör sig bara när man är sjuk, för att man vet att man just nu slipper?)
Och fönstren mot gatan? Vart lånar man en stege som kan stå i nerförsbacke, och hur tusan ska den få plats på trettisangtimeterstrottoaren? Och hur gör man miljösnällt fönsterputs?

Ja, jag är uttråkad.

När jag jobbar som jag gör nu. Bestämmer jag mina egna arbetstider. Jag tänker alltid att jag ska börja vid nio och försöker komma upp till åtta iallafall. När man är sjuk fungerar det inte, då går jag upp vid elva ungefär.
Idag vaknar jag halv sex. Vad gör man med så mycket morgontid?
Det är lögn att somna om, får hemskt ont i ryggen av allt vridande och kavande. Det har nog aldrig hänt att jag gått upp ens före nio och bara vart ledig. Uppstigning före klockan sex betyder alltid arbete eller skola. Och jag ska ju va sjukledig hela dagen. Vilodag mitt i veckan och ingen ro att vila. Min hjärna vet varken ut eller in. Arma skalle.

Jag hör grannen knirra i golvet ovanpå. Hon har tofflor och så hon tappar nåt (dammsugar människan?). Det är ganska kallt i rummen. Kan inte gärna börja elda än och så har vi slut på stickor. Kan inte gärna hugga ved heller. Nu. För att Konstnären sover och andra med för den delen och förresten har jag inte ork till den där yxan. Vi har ingen frukost, och Skitdyrt öppnar om två. Timmar. Jisses. Ett ägg då kanske, med salt. Och te och en Wallanderfilm. Sen borde väl Konstnären ha vaknat...

(Jo, nog tusan dammsugar hon!)

Hilda Grahnat
Är det inte dags för en semla snart månne? Jag är djuriskt sugen. Nu. Nu.

Idag väckte solstrålar mig och kittla mig i näsan och ögonfransarna. Kvitter och fågelsång och kaffebryggarkutter. Alla kläderna var nytvättade och låg vikta i prydliga rader i byrån. Solvarma golv och kakelugnssprak. Färskpressad jos och gurkmackor. Vid pianot i köket satt Lennon uppstånden från di döda och klinkade på Eleanor Rigby.
Nej. Jag ljuger.

Jag vaknade av sopbilen. Efter två timmars sömn. Tomt kylskåp, svinkallt i rummen och halv storm utanför som skallrar fönsterrutorna. Och inget Hem till gården på teven idag. Dagarna är långa när man är sjuk. Jag har målat naglarna på ena handen, inte mer. Har ingen ork och det finns ingen anda att hämta. Det gör för ont. Som tusennålar i hela bröstkorgen. Jag var till läkaren igår. Det är ett virus som flyttat in i bröstkorgen och byggt bo och spritt sig. Och det gör grisigt ont att andas och röra sig. Och att hosta. Ska vi inte tala om.
Konstnären har blivit Tony Hawk och spelar skatespel mest hela tiden. Jag halvsover och zappar. Inte mycket händer. Jag har målat ena handens naglar. Inte mycket mer. Det är årets hittills längsta dag. Och min Camilla fyller år ♥

Solen går upp idag igen och jag med den vid åttatiden. Läser om Lena Nyman i DN, hon har svarta naglar på bilden  och jag blir sugen på svarta naglar själv. Blåbärssoppa till frukost.
Det blåser styv kulting på gator och i gränder i lilla hamnstaden. Konstnären gör fyr i ugnen och det smäller och gnisslar i mässingsluckorna när vinden tar i. Låter som det gick spöken i murstocken.
Sa jag förresten att jag är sjuk? Himmel, jag trodde det var träningsvärk först. Men nu en vecka senare med hosta, feberknopp och riktigt ont i bröstryggen (alltså riktigtriktigt ont! Jag lovar att jag kan min ryggvärk, det värsta är att sova...) skulle jag gissa på lunginflammation. Nån som har ett bud?
Dagen sniglar sig fram med åttitalets finest, jag själv och rastlösa Konstnären sällskapar med Snowroller och Polisskolan 6. Och så lagar vi brakmat med Påsktider i åtanke: bakade rotsaker i honung och rosmarin, helstekter filéer och kantarellfond, färskost och tomater till det. Jag är mätt (och nöjd med soffan) efter skrovmålet.
Konstnären går på herrfest. Jag får tvinga honom. Jag slokar faktiskt inte av några timmar själv. Ser en kostymfilm (jag vet inte vad den heter, och bryr mig inte riktigt. Kollar egentligen bara på kläderna) i väntan på Wallander och choklad i sängen. 38,6% done...
Glad lördag.

"...och så var de bara ett par styckna kvar." Det är som i Agatha Christe-romanen (fast utan cyanidmördare får en hoppas.)
Det är ledsamt det här. Det är fan ingen som lever nuförtiden. Alla man sett upp till faller ner och dör. Nu senast Lena Nyman. Synd på talangen. Snart finns ingen kvar (livet har ju sin gång) och då är det (ju faktiskt) slut på humorn här i landet.
För om vi ska vara ärliga så har Hejbaberiba och deras likar inte en suckande chans att mäta sig med storheter som Lena Nyman och Tage Danielsson. Det finns fan ingen substans, hjärna, kvalité längre. Inga underfundigheter eller intelligens. Bara bajsochkukhumor. Och inspelade skratt.
Det är det sorgligaste i allt det här. När de begåvade dör finns inga värdiga efterföljare.

Här följer inget tacktal till hjältarna och heller inga väl valda snyftord. Inget personligt och inget detkännssomomjagkändedig-snack.
Jag vill bara tack mig själv och min lyckliga stjärna. Och mamma och pappa för fin kulturell uppfostran.  För att jag blev ett så hemskt underligt litet barn som tittade på Fröken Fleggman och lekte Äppelkriget i soffkojan, hellre än Askungen och Barbie. För att jag fick uppleva alla legender, innan de gick och dog. Tack mamma och pappa!

Jag har briller på mig nu. Vid datorn och vid tv:n och när jag jobbar med att teckna teaterkostymer (tänk att det är en del av mitt yrke). Jag har ett par brunafina plastbågar och ett par andra med helt skev skalme och som är hemskt obekväma. Jag ser okej med dom. Bättre än annars, utan. Och jag använder dom massor tills jag får små gropar bak öronen. Då hade det vart skönt att ha ett par annorlunda briller. Att byta av med. För att slippa onödig huvudvärk av bakomöronenkläm.
Bra syn är ju nödvändigt, men ett par nya glasögon bara sådär är en onödig utgift. Hade jag haft råd skulle jag köpt ett par till. Som de på Claras bild ovan. Mumma!