Hej. Inatt dog jag. Brutalt. Mysiga gitarrkillen på Idol - inte så mysig. Som ett rovdjur i mörkblå mysdress och Ramone-stischa, och med en retrogul Sverigebag över axeln gav han sig ut på jakt i sevnska sommarkvällen. Som upptakten på en Wallanderfilm. Han kom tillbaka till lägerplatsen senare på kvällen. Bagen skramlade när han satte ner den. Såg och ben. Han såg att jag såg. Sedan blev det grisigt. Lång historia kort: killen slet ryggraden ur min kropp samtidigt som han mumlade att människosläktet var veklingar, ynkryggar som saknade ryggrad. Han lämnade mig. Lealös. Bökstavligen. Jag hann kråka ett kryptiskt meddelande till polisen (Wallander) och författa ett sms till min mor. Sen dog jag. Sms:et till K hann jag aldrig skicka. ♥

Hej. Lördag morgon. Alltså i morse. Klocka ringer, det silade ljuset under rullgardinen avslöjar det kroppen redan skvallat. Tidigt. Mörkt. För tidigt.
Lördagsmorgnar ska vakna långsamt. Varsamt, med varma händer. Ingen Karl, inga händer. Istället flåttigt hår, smink från igår och kaviarsmörgås i bilen. I bilen till teatern. Stress, stress. Fråga mig inte om jag är nöjd om jag inte nämner det själv. Just nu är det enbart ångest.
Längsta lördagen på länge. K-längtan har satt igång som tidsbestämt, precis på sekunden. En vecka kvar. Kanske.
Lördag kväll. Är det nu, om nån timme eller två, som alla får en timme i present, bara genom att skruva på visarratten på uret? Jag önskar jag visste vart jag förlagt mitt älskade Karin-armbandsur. Det hade varit fint att få det att fungera. Om jag får en timme inatt, vad ska jag göra med den? Sitta här, i ensamheten framför min dator, i kalla skenet från skärmen? Ska jag sova ut, stoppa en film i dvd:n eller hoppas på ett sött "Du är så tokigt fin"- samtal från fylle-K? Tyfft val. Sambo sover. Jag kan omöjligt frambringa någon slags form av sömnighet. Min mage i synnerhet. Stress, stress. Aj. ♥

Min scenkostym ser ut som en sommarkväll, ljusblå och skirt syrenblommig. Mjuk som tusan är det och man känner sig tokfin när man svansar omkring i den med vita spetsvantar till. Den har blivit lite krasslig, en motspelare blev vild och ett okontrollerat regimissförstånd gjorde en reva i klänningen. Det gjorde mig ledsen, jag är tokigt kär i plagget och önskar så jävla hårt att jag fick behålla henne.





Se henne och mig i Hem till Havet, premiär 31 oktober på Dahlia scenen på Folkets i Olofström. Tjo! ♥

Jag hittade ett gammalt dagboksblad ifrån måndag trettionde juli nollsju, dagen efter Ingmar Bergmans död tror jag.

Fårö 19.25:
Skumt att Bergman bara gick och dog sådär.
Plopp sa det, så trilla alla tiders konstnär i graven. En del personer tror man alltid ska finnas kvar, att dom är odödliga.
Synd och skam.
Han är vacker på något sätt, in i själen liksom. Det finns lust och fägring i hans jämmer och elände. Det är vackert.
Så dog han och sagan tog slut.
Synd och skam.



♥

Hej. Idag är det fredag. Idag är det grått. Ute och inne. Jag knarkar värktabletter och sover som en klubbad säl i omgångar. I omgångar tittar jag på Kullamannen. Victoria med c, två vita och två blå. Fina barndom. Svartvitt och sextiotal. Hemliga koder och spionradiosändare vart man än vänder sig. När turisterna blandar sig med två hundra grisar. Ack! Så galet gärna jag ville vara Marianne och få jaga spioner! Tänk att lösa skiffer, spana på misstänkta och springa som en galning med bultande hjärta när man nästannästan blir upptäckt av en skummis! Karate! Karate då! Egentligen var jag ju såklart för feg men jag ville så gärna våga! Och så var hon ju så himlens söt också. Kan tro att det var här min kärlek till tidigt sextiotal föddes. Regina Betty Wiola satt sex eller kanske sju år gammal på golvet framför teven och förälskade sig i svartvitt och spänning. Kullamannen är fortfarande lika bra. Farbror Ludvig ger fortfarande rysningar och jag vill fortfarande vara lika himlens söt som Marianne. ♥

Hej. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Klicka här! ♥

♥

En lodis såg min nakna rumpa genom fönstret mot gården och dansade jigg av lycka i regnet på gatan utanför, medan jag lindade in mig i en frottéhandduk och grät av förödmjukelse. Det var år 1889.
Jag drömmer när inte K är här. Somligt nattligt är mer underligt än annat. ♥

...att vakna ensam och lite ledsen för att sedan hitta spår av svart halsduksludd i sängen, och känna att det nog ändå är värt att stiga upp fastän han inte längre är i närheten. ...att streama senaste South Park episoderna och eftermiddagsslumra på sängen, framför datorn med världens finaste förkylningssnusandes på armen. ...att återfinna gamla byxfavoriter som får rumpor att se ut som om de inte är av denna värld, och man minns inte exakt varför man inte använt dom på ett år eller två. ...att inte riktigt bli lyft, men nästan. ...att bli vill-ha-sugen på en gammal barnfavorit som aldrig riktigt lämnat hjärtat. Mumin forever. ...att ta de nedersta trappstegen i ett dödsföraktande språng och hoppas att kan inte bryter tån när man landar på hallgolvet. Som när man var liten. ...att ut prova ljusblå teaterkostym á 1939 och i hemlighet hoppas på att man aldrigaldrig behöver lämna tillbaka plaggen.

♥

Det är måndag och jag äter Keso. Keso i sängen. Som en dålig boktitel. ICA Förlag. Jag saknar, jag stirrar på mobilen. Rickard Engfors på TV, han är söt. Söt som tjej. Han har panikångest. Jag tänker på hur jag mådde för två år sedan. Jag var så rädd, så fantasiskt rädd. Jag hade pojke och bo och det såg antagligen ut att vara precis så fantastiskt som det inte var. Vi gjorde varandra illa. Han var sig själv och jag var den jag kände att jag borde vara. Vi var inte vad den andre hoppats på. Nu är det annorlunda, jag saknar och längtar. Och mår så bra, så bra!

2009-04-28 "Han är snäll mot dig, det ser vemsomhelst. Han är bra, inte som dom andra." Ja, Maria, han är bra. Den bästa.

Keson är  slut. Jag åt en hel burk. Med örtsalt på. Mätt på Keso. Idag har jag en del att göra. Jag kommer inte igång, jag fryser och huttrar, vill gå och lägga mig igen. Somnar som en klubbad säl, utmattad, men sömnen är i längden av andrasortering. Jag vaknar, fryser, kan inte somna om. Och K står inte att finna nånstans. Kom och hjälp mig sova! På TV talar dom om förlossningar, makes me wanna gag. Vill man veta allt äckligt innan det händer? Vill man ha medicinska termer på "livets underverk"? Bara att höra på allt detta får mig att vilja adoptera. Jag vill inte veta, om jag visste skulle jag springa mot kullarna. Bättre att överaska mig along the way. Tror jag. Hursomhelst långt till den dagen kommer, om den kommer. Som med mitt körkort.

Dagens horoskop:
Det här är ett utmärkt tillfälle att göra upp planer inför framtiden. Det gäller att ha drömmar!

♥

Hej. Nyss kände jag doften av våfflor, ren inbillning förstås.
När jag var liten önskade jag mig en roll i Rederiet. Jag ville bli skådespelerska, kameraman eller lejon. Eller simmerska. Som Tessan Alshammar, fast med överläpp. Det blev ingenting av med det. Bråddjupa vatten är ingenting för mig. Konstigt nog, nästan-simmerska och allt. Men det är klart, det finns ju inga valar och jättebläckfiskar i tjugufemmetersbassängen. Jag har en inneboende fasa för havsvidunder, jag är oförklarligt rädd för saker som är ogreppbart större än mig! När jag var liten fick jag en pop-up-bok, den hette "Valar". Jag minns bilden av en blåvals storlek i jämförelse med en yttepytteliten dykare och det pirrade lite i magen av skräck. Oj vad jag älskade den boken, tills jag tittade på insidan av bakre pärmen. Där fanns en bild av en blåval i armarna på en orange jättebläckfisk. De vänslades inte. Jag skrek och stängde boken för gott. Undrar vart den finns nu.

Gråter lite. Skriver tokfina sms men glömmer trycka på sänd. Jag har en tokfin pojkvän, det här är ju löjligt, sluta gråt människa!

Jag svamlar. Borde ställa mig i duschen. Borde bre några smörgåsar. Borde somna. Borde gå upp tidigt. Borde hunnit med mer idag. Som alltid. Gråten igen. Hejsvejs. ♥

Hej. Här hemma är det vansinnigt kallt. Jag provar värmen; en kofta, ett leende, ett element. Inget resultat. Drivis och hagel. Och tystnaden. Det knäpper i väggarna. Eller kanske är det elementet. Kanske är det bara inbillning.
Jag drar mig för att duscha, tänker på hur kallt det kommer bli den sekund jag stänger varmvattnet och sätter en tass på golvhandduken utanför duschdraperiet.
Jag blir ledsen av skitsaker nuförtiden. Det har dykt upp bara sådär; PANG! Jag saknar K något vedervärdigt. Det är väl det.
Jag gråter för att något är alltigenom vackert eller när allt känns totalt öovervinnligt. Jag gråter av de mest konstiga saker. Leveransrapporter, mamma-fikor, kaffe-på-maten, tamburmajorer, söta, söta ord, knäppningar i väggar, eller element. Jag blir gråtig av att smsa med K som fyllnar på Malmöskumpa. Jag önskar jag kunde förklara. Min sång och min glädje, lust och fägring stor.
Kanske är det hösten, kanske är det kvinnoproblem, kanske är det kärleken, kanske är det kylan. Kanske skulle jag ta den där duschen ändå. ♥

Jag fördriver lördagen med att sy putor och bolstervar, spika i plåtburkar, spontangråta, sakna min K så oerhört, plugga manus och leka fotoautomat med lånad webkamera. Det senare löjligt roligt.
♥

Ve mig! Jag är minnessvag, disträ och försumlig. Jag är ouppmärksam, själsfrånvarande, glömsk och virrig. Jag är en bov, en nidning, en lymmel, ett fä, en bandit, en usling, en lurk och en kanalje. Jag är en skurk och världens mest hidösa vän. Jag skäms och mitt rum luktar vinäger!
Jag har glömt en födelsedag!

Förlåt mig finaste Hanna, och grattisgrattisgrattis på födelsedagen nästan 2 dagar försent! ♥

♥

Dagens Hem til gården-resumé:
Katie, Perdy och hästarna flyttar in i nya stallet på Home Farm. Ednas lilla Tootsie har valpat. Matthew King försöker manipulerar Perdy att förråda sin svärmor och gå till polisen med att Rosemarys första man också blev mördad. Alan försöker styra upp en karneval i byn och Jo vill ställa upp i tävlingen som karnevalens skönhetsdrottning
Rosemary leker med Belle, målar ansiktsmålning och erbjuder Zack att betala Belles skolgång. Rosemary blir sedan, fortfarande målad som en katt i ansiktet, kallad till samtal med polisfigurerna som alltid ränner runt bygden.
Karnevalsplanerna tar form och Matthew försöker verkligen(!) sätta dit Rosemary, samtidigt som han skyddar Perdy och tar på sig skulden för minsta lilla hon råkat säga eller göra.

Can't wait 'til tomorrow! ♥

På onsdagar, när helgen är långt bort på båda hållen och min fina befinner sig 15 mil sydväst. När solen strilar in genom bubbliga fönsterrutor eller höstregn och höstvindar ilar utanför. Då infinner sig suget. Jag måste få vara med Lisa, höra hennes röst. Vila hakan i min hand och blunda mig bort litegrann.
Bli varm om hjärtat och bli inspirerad. Och så är hon ju så himla vacker också!




Någon att döpa en dotter efter. ♥

Dagens Hem till gården-resumé:
Eric Pollard åker till Spanien och hans odräglige (men ack så snygge) son flinar nöjt i bakgrunden. Zack tar med Belle på jobbet, Belle snokar runt och blir kompis med Rosemary. Perdy pushar Katie (stackars!) att flytta ut från Andys gård för att få hyra hans mark. Katie hyr ett rum hos Diane, samtidigt som Rosemary upplyser Andy om att enligt hans kontrakt får han inte hyra ut marken till någon. Jo förbjuder Andy att berätta det för Katie, bara för att bli av med henne.
Andy berättar för Katie iallafall, Katie skiter i hans mark och gör upp affären med Rosemary direkt. Pollards son är svinig mot Val. Jo är svinig mot Katie. Katie ger Jo kungligt med stryk.

Hoppas repetitionen gick bra! Puss! ♥

Hej. Jag längtar till juldofter och koftmys. Storbak och trasmatteklädda golv. Nejlikor i apelsiner och kryddiga nudelsoppor. Och klappar. Förstås.
I år önskar jag mig:



Fast bäst tycker jag om de här. Och Sniff. God jul Regina, god jul. ♥

Hej. Inget lockar. Allt känns tungrott. Fattigdomen och den aldrig övergående förkylningen pockar på uppmärksamhet. Jag ser på fina bilder och önskar att jag vore där.

Hej. Jag är sämst på att förse mig med mat nu för tiden. Inget är gott, inget smakar. Och ingen fantasi har jag. Men ikväll blir det svenskasiatisk nudelsoppa. Om jag masar mig iväg till ICA. OM jag gör det så kommer jag också vara innehavare av mitt nya telefonabonnemang (fjärde gången gillt!) Halebop ska (äntligen!) hjälpa mig hålla gratiskontakt med världens bästa K!
Är dock herrans skeptisk. Varför skulle det fungera strulfritt den här gången. Kanske därför jag lutar mig tillbaka på pinnstolen och drar koftan om mig. Ingen brådska.
Mama Cass på Spotify. One way ticket (take me any where)! Don't let the good life pass you by! Make your own kind of music! Talki'n to your toothbrush!
Jag kan inte hjälpa att längta lite till livet bortom Hemtill Havet. Missförstå mig rätt jag är herrans glad över att vara med! Men jag är skeptisk. Jag vill inget hellre än att stå på scen, spela teater och att betala hyran - inget av det kommer i första hand just nu.
Jag funderar redan över hur det kommer bli efteråt; kanske fly till K en vecka eller tills vi tröttnat på varann. Kanske tömma spargrisen och fara till Göteborg, Mölndal, Borås. Se Eli på Göteborgs Stadsteater, hälsa på Camilla i hennes hem och se Gustav på Borås Stadsteater. Få komma till Hanna och se hur hon har det!

Jag längtar i smyg till våren och till sommarteatern. Ödets Makt. ♥

Eli. Publiken regi Suzanne Osten, Göteborgs Stadsteater.


Gustav. En handels resandes död regi Göran Stangertz, Borås Stadsteater.

Vet ni? Jag har blivit så jävla lökig av att vara nerkärad i K. Nussig, svärmig, puttenuttig, fånig. Jag är inte stolt över mig själv, jag avskyr folk som är som jag. Som beter sig. Oerhört irriterande. Men ibland kan man ju tyvärr inte rå för det. ♥

Hej. Himmel vad det blåser! Höststormarnas moder har seriös pms ikväll. Det knakar och smäller i mina gamla väggar. Fönsterrutorna skallrar av hårt höstregn och vinden tjuter och ylar elakt. Elementet hostar och knorrar, det är vådligt kallt i rummet. Att sätta nakna fötter på golvet är otänkbart, jag har kofta ovanpå långärmad pyjamas. Hutter. Undrar om fönstren är täta. Knappast troligt. Undrar hur länge taket håller.
Jag längtar tillbaka till Malme och till K. Vad lycklig jag skulle vara, nedkrupen hos honom i bädden under takfönstret. K, täcket och stjärnorna. Nu är jag ett fruset koftbylte. ♥

Hej. En vecka sedan jag skrev. Trist tycker vissa. Trist tycker jag. Hade gärna haft tid och inspiration till ett inlägg om dagen. All tankeverksamhet är vigd åt Hem till Havet. Scenograf, kostymör, rekvisitör och skådespelerska. Nu orkar jag snart inte mer. Mer än beredd att lämna ifrån mig resten av rekvisitan. Dekoren ska stå klar på söndag. Söndagen efter det ska resten vara färdigt. Fan vet om jag hinner. Det är svårt utan budget, utan körkort och därmed utan bil. Svårt när man inte vet om man får lön. Svårt när man helst bara vill vara skådespelerska och kunna koncentrera sig på den personliga gestalten och slippa trassla in sig i praktiska saker och helhetsteknikaliteter. Fanken, säger jag, fy för! Jag rymde i fredags igen. Med premiärinbjudan till Möss & Människor på Södra Teatern i kappfickan drog jag tågledes till stora staden M och smälte en smula i K's höstvarma armar. Vi drack vin natten igenom med bröderna Glans och played some tricks i kön till gamla goda Debaser. Jag råkade shoppa penslar och randig tröja och sedan gick vi på teaterpremiär på mitt gamla jobb och såg med skräckblandad förtjusning George nackskotta Leonora Small i Mooms regi. Premiärskumpa, falafel och enochtjugusängsmys avslutade lördagsnatten. Söndagen blev kort. Kortkort. Jag trillade direkt in i ensemblemöte hemma på teatern och improviserade kostymprovning deux. Jag har ingen koll just nu, med två uppsättningar med missmatchad och misspassad kostym går ögonen i kors och jag misstänker att någon utav mina skådisar fortfarande går naken...
Det var inte detta jag gick med på. Jag skulle spela en roll ocg styra upp scenografin. Nu gör jag fyra mans arbete. Bah. Puh. Öck. ♥