Hörni. Nu ska jag förklara det där med katterna.
Josåhärva. Hela hösten har vi haft två styckna inneboende hos oss. Emedan vår gode vän varit på äventyr i Medelhavet, har Konstnären och jag sett efter hans ögonstenar. Eva och Mimmi. Kattflickorna. Och vi har trivts som aldrig förr med dem. Och förra veckan kom flickornas riktiga pappa, vår fina vän, tillbaka till Sverige och lilla E och lilla M flyttade hem till honom igen. Och nu är det ganska tomt i lägenheten. Och i maggropen.

Så var det med det. Det var alltså inte våra egna katter som vi bara tröttnade på och gjorde oss av med. Nu vet alla. Puss!

Elsa har bästa färgklickskombomattan och bästa pälskamraten. Heja!

Det är fyra dagar till jul. Jag har en julklapp eller så kvar att köpa.
Katterna har flyttat. För en liten vecka sedan. Det känns fortfarande otroligt tomt. Häromdagen köpte jag nästan sand på Hemköp. Jag hade förträngt att vi inte har små lejon hemma längre. Jultomten, en kattunge tack. En som kan kissa på toa.
Soffan har också flyttat. Till soptippen. För små lejondjur med svårighet att identifiera olämpliga toaställen. Har läckt i den. Och den gick inte att rädda. Efter åtta rengöringar med olika hyfsat miljöfarliga preparat. Satt stanken fortfarande kvar. So long! sa vi. Inget att göra åtet. Bara att spara till en ny. Gamla sängen tjänar som soffa. Sålänge liksom. Helt okej.

Vi har fått en gran. Av Konstnärsmamman och Konstnärspappan. Som en juleklapp i förskott. Som plåster på soffsåren. Den är kort och tjock och doftar himla gott.
Och jag har monstruös huvudvärk. Så nu ska jag dra rullgardinen mellan mig och omvärlden, och täcket ända till hakan och sova en stund.

Ok. Såhärva. Idag är en dag, onsdag. Jag har feber och orkar mest ingenting. Idag vill jag ingenting heller. En sån dag. När brasan inte tar. Maten bränner. Bihålorna exploderar. Katterna bråkar och ingenting hjälper. Och jag sitter bara här. Och orkar inte se röran. Jag städar kattlådan. Inte mer.
Konstnären är väl hemma i natt nångång. Kanske jag sover då.
Äsch, det är skrutt idag. Bara så. Jag skåpsuper årets glögg med massa is och äter upp pepparkakorna. Nästan alla iallafalla. Och betraktar andras olycka. Bondesökerfru. Alltid hjälper det lite.
Jag borde slå in klappar nu. Egentligen.
Kanske efter MariaWern. Jag älskar Eva Röse. Min idol alltsedan. Disneyklubben.

Blah.

Idag var dagen! Då jag äntligen fick se Tussilago den efterlängtade. Filmen om A. Och jag är nöjd. Svinspännande och lite rörande. Jonas Odell, tänk vad du kan!
Och det kändes lite som en repris  fastän jag aldrig sett den förut. Kortfilmen. Om A. Hela sommaren gestaltade jag en A. Och jag tror att Jag inte gjorde så illa ifrån mig ändå. Som det stundom kändes. Jag önskar lite jag sett Tussilago tidigare. Det hade hjälpt. Självfrtroendet iallafall.

Som sagt. Fram för Jonas Odell och heja Anna-Karin!

Jag läser statusar på fejjan om. Folks lördagsfestligehet och julförberedelsemys. Om ala som är friska och har det gött med. Vänner och andra de känner.
Själv har jag feber och en ny förkylning. Hemma i fåtöljen. Och nyser skaller i molekyler, skräms. Katten i knät skiter knäck varje gång. Stackars lille.
Ser Morden i Midsomer och spär ut whiskeyn med cola för att kunna dricka den.
Storekatten hetsäter Mjau och kräks litegrann. Konstnären jobbar på teatern all vaken tid. En vecka till premiär, då jobbar man dygnet om. Inget ont om det.
Jag har massor att sy men orkar inget. Ser eftertexterna på Hairspray. Köper julklappar på internet, kolla bloggar. Tänker att det finns så vackra hem och sörjer skilsmässor mellan människor jag aldrig kännt. Känns så synd. Vem det än drabbar.

Jag nyser och är ohjälpligt trött. Tar lillekatten och meswhiskeyn. Vi ska läsa deckare i sängen.

Självporträtt.

Jag blev tipsad. Om att när man har så tråkigt som jag har just nu. Och är disträ och ganska opepp. Så borde man googla sig själv. Man skriver "Regina är" i sökrutan och vipelivips! så hittar man världssnälla och delvis knasiga påståenden som folk skrivit om en. Gud så snällt. Och förvånansvärt fnissframkallande.

Exempel:
"Regina är ett kvinnonamn med romskt och latinskt ursprung"
"Regina är ett svenskkonstruerat, eldrivet motorvagnståg"
"Regina är världens sexigaste kvinna"
"Regina är mitt favorittåg!"
"Regina är fantastisk"
"Regina är rädd efter jobbet"
"Regina är som hon är idag"
"Regina är inte bara vackert utanpå med sin fasad i målat trä och vit puts"
"Regina är landets enda permanenta operaverksamhet"
"Regina är också skådespelerska, artist, poet, fredsarbetare, djurrättsaktivist och författare"
"Regina är en modern muslim"
"Regina är en vanlig biograf"
"Regina är en stad i provinsen Saskatchewan i mellersta Kanada"
"Regina ÄR Greta Garbo"

Jo jag tackar jag. Fjantigt. Men det håller en sysselsatt en stund.

Vet du vad tomten? Du kan stryka den där jävla önskelistan. Vi vill ha pengar istället. Mycket pengar. Typ bankrånsmängder.
Vi behöver nämligen helt plötsligt och alldeles ohjälpligt en ny soffa. Om senast enochenhalv vecka eller så. Basåduvete. Puss!

Idag är det tisdag. Och jag slösar batterierna. På att ladda upp. För julen ska räcka så länge som det bara går. Så nu är det såpaskurat och golven blänker och gnistrar. Såpad sekelskifteslägenhet är min nya favoritdoft. Och jag lyssnar på  sextiotalet (the Fascinations, the Sapphires och Dusty Springfield gör tricket) på lagomt svängig volym och väntar på att soffan ska torka så jag kan lägga upp fötterna och kika på Förhäxad. (Oja, här skuras allt. Soffan också.)

Och vad de där hyacinterna anbelangar så står de på prydlig rad på köksbordet. Enrödenblåenvitenvit. Tack för tipsen kärafina, men det blev varken torghandlaren, Hemköp eller Hasse Ekman. Tie kronor styck på Citygross duger fint.

Jag spanar billigt julpynt på Tradera och skriver julklappslistan inför imorgon. Då slår jag på stora trumman i lite större staden.

Vart i hela friden köper man (billiga) hyacinter i dennna staden?
Förövrigt är det en väldigt bra film. Och en vacker tavla. Flicka och Hyacinter.

Det hällsnöar lapphandskar och skymmer. Stjärnan i köksfönstret lyser upp nästan hela rummet och speglar sig röd i blankputsade kakelugnen. Adventsljuset, saffranskakan och kryssglöggen väntar på att Konstnären ska komma hem. Då ska fler stjärnor upp. Stjärnor på tråd. Fint ska det bli.

Jag har atmosfärisk värk i inutiet och tröstar med rostade smörgåsar i mängder och en smula choklad. Två pälsiga kurrande värmedynor snarkpiper sött vid mina fötter. Vi myser i soffan ieftermiddag, flickorna och jag.

Igår fyllde vi 20 år hela bunten, ungäldrenygammal. Smederna. Teatersmedjan fyller tjugu i år och vi var på kalas igår. (Hej rim!) Väldigt roligt och väldigt internt. Ungefär så internt att jag som vart med i fyranånting år inte riktigt förstod mig på. Men potatisgratängen med kronärtskocka och soltorkade tomater rådde bot på det. Jag tog mer mat då jag inte hängde med i nostalgin. All lax fick väga upp att jag ingen tårta åt. Dumt att förstöra en så fin fest med vispgräddesjuk mage.
Nicke och Konstnären lekte gissninglekar med publiken, men inte fick jag gissa. Jag var liksom lite mamma till dedäringe frågorna. "Hasses föräldrar" är jag nog mest nöjd med. Den ropade jag svaret på fastän jag inte fick. Fast jag ropade lite efter de andra så att jag inte skulle vinna. För det hade vart fusk.
(Det gick ut på att Ingvarsson och Holtne ropade ut meningar som var motsatsord till titlarna på olika Teatersmedjanföreställningar och folkmassan skulle lista ut vilka föreställningstitlar de hade gjort om. Tillexempel "Fjällvandraren" skulle vara "Kustridaren" och "Hasses föräldrar" var såklart "Tages barn")

Sen fick jag huvudvärk. Som om jag sparkats i huvudet ungefär. Så inte blev det någon dans för mig, jag orkade inte med hög musik och tjockluft. Jag hittade fina människor på sommarteaterkontoret som plinkade gitarr och diskuterade fransk historia och gamla engelska kungar. Och jag kunde vila huvudet i en lagom hård fåtölj och fick kylt tonicvatten av Bjaern. I ett glas som jag i efterhand såg liknade en ljuslykta eller kanske ett tandborstglas. Man tager vad Smedjan haver. Det var ju rent.

Det var en fin lördagsfest. Efter tolv timmar gick vi. Det fick liksom räcka så. Inte många var kvar. Sofias barngruppspjäs var nog finast på hela kvällen och det snöade och var alldeles tyst ute. Och jag bytte till snowjoggins innan vi gick.
Vackert.

Nu läser vi Bamse. Flickorna och jag.

Kanske tror jag. På nåt men jag vet inte vad det skulle vara. På människor kanske. Att ingen är alltigenom ond. Eller god för den delen.
Inte har jag någon gudatro.
Men varför är jag då medlem i Svenska kyrkan? Tja, tillexempel för att di är himla bra på biståndsarbete.
Ibland tänker jag att de har det nog bra. Dom som tror. Vilken eller vilka man än tror på. Att de alltid har nåt att förlita sig på. Att de aldrig nånsin verkar stå ensamma.
Jag tror inte. Men jag gillar det bibliska. Jag älskar konsten och sagorna är helt okej. För så är de för mig. Sagor med viss sensmoral. Och Jesus då? Tja, som Stålmannen ungefär. I tunika.

Ibland tror jag på spöken. Jag skyller nog hellre oförklarligheter på spöken än på gudsverk. Jag tror på allvar det spökar i min gamla lägenhet på Sölvesborgsgatan och i lägenheten vi har nu också. Jag har inte sett nå spöken. Men jag tor på folk som har.

Idag har jag köpt knappar och bollfrans.
Jag tröttnade på att vara sjuk och sa till mig själv. Föritusan. Res dig, snyt dig så går vi ut. I lagom tid fick jag ett meddelande. Fikainbjudan. Vi vart på Briggen. Sara, Hanna och jag. Sedan kom Konstnären dit.
Vi pratade om sommarteatern blandannat och om att man borde sy om gamla tråkiga kläder. Istället för att köpa nya. Så på fredag har vi nånslags syjunta. Himmelhurskadettagå?
Och efter smörgåsar och chai och kaffe. Kilade vi till Rosmari på Husqvarnaaffären. Jag köpte nya knappar till en kofta och lite fler ändå. En meter bollfrans och gammalrosa pyssel.
Vi får se om det blir nåt.

Jisses då. Inte trodde jag att nån läste skräpet jag plitar ner här om mest ingenting.
Häromisöndags skrev jag visst om att jag tycker Blads i Sveriges skönaste familjer indeed är en av Sveriges skönaste familjer. Och får svar. Trodde jag la aldrig! Men gud va roligt!
Tack, Tobbe Blad! Och hälsa familjen!

Det känns lite som vara sju och ha en brevis som man undrar hur den är. Fastän nu. Är det väl mest jag som skriver. Och inte är det Gubben Pettsson på brevpappret.
Eller lite som att vara smygkikad på. Som att stå på scen. Man står på scen och meddelar sig. Men har liksom strålkastarljuset i ansiktet och ser inte vilka som sitter i publiken. Man anar vissa och känner igen andra. Men resten. Bakom parkett har man fasen ingen aning om.
Lite så känns det.

Jag gråter. På rikt. De sista bilder jag hade kvar av min tid på folkhögskolan är döda. Dumkatterna har kissat på mitt omsorgsfullt tillverkade fotoalbum. Inte skvätt lite eller bara slagit en stråle. Utan verkligen kissat. Dyngsurt.
Det var svårt att få tag i de där bilderna ska jag säg. Min dator sa krasch under min första månad i Malme. Alla bilderna försvann.
Sedan, i kollektivet, sa datorn krasch igen. Då fick jag bilder av fina snälla Jonas. Så skickade jag bilderna på framkallning. Så att de inte skulle försvinna igen. Gött mos. Tills nu. Det gick att vrida ur albumsidorna.
Och jag är inte glad.

Har nån bilder från Blekinge Läns folkis 2005-2006, Teaterlinjen år 2? SNÄLLA dela med er! Ni får en present eller kaffe eller nåt!

Jul hemma hos nån annan. Inte här.

Idag längtar jag till julfin lägenhet, fler muminmuggar (Snorkfröken!) och nyser hur mycket som helst. Hur lång tid får konvalecensen ta? Jag är uttråkad och vill orka göra mer än att dela soffa med trötta kattor och se på dålig teve.

Snart har di premiär. Imorn syr jag det sista.

ÅH, NEJ! I lilla konstochhantverksgalleriet/affären två kvarter bort och nere på hörnet har visst slagit igen. Jag har gått förbi där nästan varje dag i ungefärligt ett år. Där fanns sameslöjd, tenntrådsbroderier. Sådana där armband jag älskar. I den affären tänkte jag handla julklappar. Men har liksom tänkt "Äschan, den finns kvar imorn".
Jahapp, vad gör jag nudå?

Och jag just det. Det tog bara nästan ettochetthalvt år. Nu lyser återigen utelamporna på gården. Heja vaktmästarn!

Jomensåatte. Nu kan julen få komma när fasen det passar. När den vill och behagar. Any day now. Vilken minut som helst. Vi pekar ut lämpliga julgranshörn och funderar på pynt. Tålamodet är sådär. Det är liksom ingen brådska till själva aftonen, maten eller presenterna. Det är mer väntan. Vägen dit som är grejen. Adventsveckorna får görgärna vara fler än fyra. Jag vill elda i spisen på heltid, hänga pappstjärnor och bona. Baka och värma glögg på spisen. Lukta på granbarr och se det snöa. Sånt därnt.
Vart hittar man en kanoners spira till granen? (Fot behövs också. En fin. Som inte ser ut att vara köpt på Statoil.)
Tålamodet som sagt. Jag vill göra fint och dricka julmust och bygga meterlånga spellistor på Spotify och tända tusen juleljus. Nununu!
Så synd att det ska vara olagligt att börja redan i november.

Idag har jag ätit. Risgrynsgröt med sylt och en kopp pepparmintte till det, det var vid tio ungefär.
Och sedan kokt ägg. Med kaviar och mera te. Earl Grey den här gången. Pepparmint och kaviar skulle skära sig.
Efter det sov jag bort halva dagen. Eftersom jag är sjuk. Om eftermiddagen fikade jag på Pepsi och chokladkex.
Och lite senare smörgås med laxpålägg. Som jag var tvungen att dela med mig lite av åt katten. Jag råkade sitta lite på hennes svans. Nämligen.
Sedan på kvällen. Lagade vi ris och fisk i kokosmjölk. Konstnären och jag.
Och nu. Har jag ett överjordiskt sug efter chips och guacamole. Men tar lite apelsinjos istället. Eftersom det är vad som finns hemma.
Det har liksom inte hänt nåt mer intressant idag. När jag vart sjuk och sovit bort dagen.

Idag ligger jag på sofflocket med vattniga ögon. Lyssnar på en ljudbok med ena katten i armhålan. Stundom ser jag lite teve. Jag gillar Sveriges skönaste familjer. Dom är. Sköna. Som titeln utlovar. Jag älskar åttabarnskulturellafamiljen (vad heter de nu igen). Så fint och lekfullt och charmigt vimsigt så man kan bara le. Och tänka litelitegrann att så skulle man ha det. Inte åtta ungar, tok heller, men ni fattar. Jag tycker det ska va så ungefär. Glädje och man ska ges modet att vara den man vill vara. Det borde vara standard att lära sina ungar. Det och alla männskors likavärde. Antar jag. Det minsta man kan göra liksom. Och att försöka leva som man lär dessutom. Att själv ha mod. Och kul. Ha kul.
Jag ser teve och bläddrar bland bloggar. Letar inspiration. Hittills är jag inspirerad att skaffa svarta taklampsladdar och en ohängd liten kattunge. Bunkra upp med fint gammalt julpynt (komihåg ta med loppispynt och kökskrok hem från morochfars) och att döpa barn till Lillo, Torsten och Solsken.
Och mycket mer.
Nu ska jag köpa andra kattens kärlek med laxpålägg.

Såhär på senhösten

Det är mycket nu. Precis haft kostymprovning i mitt lilla kök. Premiärtider för Sandeliuskultutrochnöje och jag är inge vidare bra egentligen. En svag gissning säger början till lunginflammation.
Jag är tom i skallen och vet liksom inte vad jag ska skriva om. Så. Nån gång i sin levnadstid som bloggerska får man väl ge vika och göra ett typiskt meningslöst inlägg.

Idag har jag ätit tacos (det var gott). Ingen bild på det.

Nu ska jag och Mimmi ta på oss pyjamas och lyssna på en Kallentoft. Med täcket upp till näsan och sedan somna med skrämselpirr i magen.