Kära Karin
Ett samtal med Mackie över MSN igår satte igång tankeverksamheten. Karinbit efter Karinbit faller på plats redan nu. Karin är rollen jag inte visste att jag ville ha. Hon är allt jag bad om i ansökan, jag börjar inse det nu. Utmaning, utveckling och slit. Inte så stor som jag hade önskat, enda nackdelen. Jag skriver ner allt jag kommer på. Säkert kommer mycket att förändras och förädlas; vi har ju inte repat ännu.
Mattias, som jag kallar Mackie mest för att Therese gör det, utan att egentligen veta varifrån smeknamnet kommer eller om jag känner mannen tillräckligt väl för att få kalla honom det, och fina K var sist ut att få sina roller.
Igårkväll outade Mattias vem han blivit tilldelad och cirka nolletttrettio inatt fick jag ett meddelande från K: "Sven!", var det enda som stod :) ♥
Champinjonhätta, ärtskott och senapskorn
♥
Hemligstämplat
Mitt i packande och stuvande fick vi bevittna världens åttonde under. Vägen hade varit lång och svårframkomlig. Kissregn och blåst pinade landskapet. Men det tog inte lång tid innan alfahannarna närmade sig varann. Det var majestätiskt att beskåda. De båda silverryggarna cirkulerade om varann, sprätte i singeln och slog sig för bröstet. David Attenborough i tropikhjälm hade varit maraschinokörsbäret på toppen av puddingen.
"Jag har en filt som jag brukar lägga över framrutan, då fryser det minsann inte på."
"Jag har en likadan i stugan och den står utan värme i fyra månader om vintern."
Jisses.
Hemligheternas tid. Kollationeringsdagar i sommarteaterns förlovade land. Äntligenäntligenäntligen. Vi satt i ring, klämde billiga skämt och ostmackor. Mätta och vägda, blev vi senare fotograferade, intervjuade och provade. Provningen gick jättebra, dock inte för mig. Jag nervosciserade bort ena provet totalt men satte dock den roll jag egentligen inte ville ha. Eller kanske inte visste att jag ville ha. Vad vet man? Provspelningsångesten kulminerade, avtog och släppte senare i välbehövlig ölkväll. Jag, Tess och grabbarna. Gutt som fan, trots en del blickar från det gamla. Och från det nya också för den delen.
Dagen efter var sömnig och återigen i ring. Rolldelning och manusläsning. Underbara, någotnågot ojämna och personspäckade manus. Rolldelningen blev en liten besvikelse, men inte så stor som den kunnat bli. Jag är glad att det blev Therese, att det blivit nån annan hade jag inte kunnat ta. Men Fröken Karin och jag ska nog komma överens.
Kvällen spenderades ännu sömnigare på Povels spelklubb. Jag vann Sverigespelet med ren tur och kvinnlig finess. Veckoavsked med sötaste sambo, pommes på McDonalds och något litet, mjukt och hemligt från någon inte så liten men ändock lika hemlig avslutade min kväll. ♥
Femtiosex
Det krävdes bara ett samtal i ett provrum för att bringa mig ur fattningen, jag hade aldrig sett mig som någon som kunde bli så påverkad. Tydligen betyder det mer för mig än jag visste själv. När man får vittring visar det sig. Begäret. Hur starkt man vill något och hur högt man önskar att det ska falla in. Jag vill så det värker.
Alltsedan femtontrettionio har jag haft en nervös klump i magen. De vill att vi ger dem en försmak på hur det kan komma att bli. Vi får smaka på det och sen ligger allt ändå i deras händer. Det kan bli jag. Det kan bli nån utav dom. Jag avskyr att sättas på prov. Jag avskyr att sättas på prov när jag inte vet vad som väntas av mig. Jag avskyr att inte kunna påverka ett skit. Det här är anledningen till att jag inte spelar på lotteri. Det här är anledningen till att jag inte söker scenskolan.
Det är ganska kört nu, jag kommer inte kunna koncentrera mig på något annat förrän det är överstökat. Jag går redan folk på nerverna. Jag kan inte slappna av.
Jag har haft en idé sedan i november. Olycks-Fia. ♥
Jag vill så det värker.
Kungen på kanelen
En modell gör ingenting själv och förväntas inte heller ha åsikter om plagg, hår, make, koreografi eller regi. Jag gjorde ett strålande jobb med det, samt en kupp mitt under visningen. Min frisyr passade enbart till första kostymen, nittonhundra, passade njasådär till tjugotalet och hjälpintealls till mitt glada sextiotal. Stram knut i nacken är inte Mods nånstans. Jag haffade en frisör och sa vänligt med bestämt Vad gör vi med det här? Frisören haffade vänligt men bestämt mitt hår och skickade mig sedan till sminkösen. I spegeln såg jag brunhåriga Twiggy; hög hövolm, blank snedlugg och tung svart eyeliner. Fyförjävulen så snyggt ihop med min Londonmodsklänning och vita lackstövlar! Ljuv musik och små blå disneyfåglar...♥
Någon Barba Sill blev det inte tal om :( Däremot blev jag utspökad i vit klänning med stora bolster av svarta strutsfjädrar och en platt, vidbrettad spetshatt. Jag påminde om Maggan Krook I Jönssonligan på Mallorca. Man får vara glad åt det lilla.
Nu firar jag med rödvin och Monika; smått på kanelen. Jag har fortfarande inte tagit ner frisyren. Snart ska jag laga schnitzel och mos med lingon. Schnart.
Om fyra dagar är det kollationeringshelg. Det gör mig lyckligt nervös och förälskelseillamående. Pirrig och åksjuk. Åh, ge mig min roll! Jag kommer tjata om det tills nån ger mig en!
Jag har bränt örat i solariet. Och så vet jag hemligheter. ♥
Man kan inte sova med hur högt hår som helst, det är inte ergonomiskt riktigt, Nu ryker hövolmen, bikupan, svinryggen. Separationsångest! Jag har nog aldrig vart såhär fin. Gnynk!
Sätesbekymmer
Jag tänkte på en sak. Det där sätet längst fram i bussen, inte förarsätet då, utan det som är strax bakom. Bakom förarens lilla sotade fönsterruta. Vad är grejen med det sätet? Vem ska sitta där? Sätet är alldeles för litet för två, men för stort för bara en. Jag brukar undvika att sitta där. Ändå hamnar jag där ibland, när bussen är tjock med folk. Då kommer alltid en tjocktant och fnyser för att man sitter ensam med sin lillalilla rumpa på det bredasätet, varpå hon placerar sin storastora rumpa på sätet och på mig. Obehag. Klaustrfobi. Jävla säte.
♥
Tjugoandra mars
Fem dagar kvar.
Plötsligt vill jag köpa en pelargon. Köpa en pelargon och ställa den i ett öppet fönster i Sommarrummet. Släppa in morgonsol och daggfrisk bris och låta de tunna bommullsgardinerna fladdra i draget. Jag längtar efter att vintern ska smälta till vår och våren värmas till försommar, en försommar så ljuv som den bara kan vara i Blekinge. Som en jävla folkvisa. Kanske är jag mer nationalromantiker än jag vill erkänna? Kanske, kanske inte.
Historien tilltalar mig alltsomoftast mer än framtiden. Inte all historia. Svenskt nittonhundratal. Det intresserar mig hur folk har levt, tänkt, älskat och dött. Kanske skulle jag pluggat det istället.
Jag samlar på filmer om och ur svenskt nittonhundratal, jag förälskar mig i miljöer och kläder, vardag och skönhet.
Redan som liten intresserade jag mig inte för vad andra barn läste eller såg på film, själv drömde jag mig bort med Olycks-Fia, Ponnyklubben, Kitty och andra av Wahlströms ungdomsböcker från fyrtio, femtio och sextiotalen, jag såg på ÅsaNisse och pilsnerfilm. Nils Poppe och Villervalle var mina hjältar, Stora Skälvan var det rysligaste jag sett, och jag drömde om att bo i Granhyttan eller på Kullabygden. Jag har lyssnat till Cornelis, Hasse och Tage since forever, och jazzade till Monika Z så fort jag hade förstånd och motorik nog. Dom blir aldrig gamla. Underbara älskade Monika, jag vet inte hur många skivor jag har...
Jag kan fortfarande texter ur alla operetter och sånglustspel mamma och pappa tog mig med på. Jag fick komma bak scen en gång på Fredriksdalsteatern. Jag var den yngsta åskådaren den sommaren. Efter det ville jag bli skådespelerska. Eller kameraman. Eller lejon. Då var jag fem eller sex år.
Sextiotalen tycker jag om, skiftet femtiotal-sextiotal. Det gjordes mycket bra musik och film då. Arne Mattsson är en av många guddomer, det är underligt att den mannen inte är mer uppmärksammad...
Jo, pelargoner måste det finnas på sommaren. Som gammalfarmor Almasofia alltid hade. Trevnad och doften av jord, vind och kärlek. Det måste alltid finnas. Jag har vuxit opp med det. Det är det jag längtar till nu. Blekinge, farmor, jorden, viljorna, passionerna och till femtiotalet på ön. Havet och allt annat som hör till försommaren; min senaste förälskelse.
Jag sa nyss till G: "Pojkflicka, det vill jag spela, det önskar jag mig." Det har jag aldrig varit eller låtsats vara. Jag har bara gestaltat väna, naiva flickor som lättförledda tror på lyckliga slut och män i rustning, med eller utan sinnes fulla bruk.
I sommar hoppas jag på en roll med byxor. ♥
Elsa förför
sa Rabarberknopp.
Så sprängde han med sin röda topp,
men jorden sa stopp:
-Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!
- Ge plats, jag vill opp,
sa Rabarberknopp,
han svällde av styrka, han glödde av hopp,
-pass på, jag vill opp,
jag vässar min topp,
jag känner hur våren gror i min kropp!
-Tittut, tittopp,
nu sticker han opp,
nu hälsar han glatt med sin röda topp
och svaras av kvittrande fåglars tropp:
-Välkommen hitopp,
välkommen, välkommen Rabarberknopp!
Elsa Beskows Vårvisa, 1916.
Jag älskade Elsa. Det gör jag fortfarande. Men det synes mig nu som om hon inte vore lite tantsnuskig ändå? ...han svällde av styrka, han glödde av hopp... Missförstå mig rätt. Inget fel i det. Ganska fint. Den blidaste sätt jag hört ett genomträngande beskrivas på. Inte för att jag är bevandrad, och självklart är det en smaksak, men jag tror nog ändå jag föredrar att förföras av poesiporr framför att förnedras av okultiverat, ocharmigt skit. Jag har tröttnat på dagens språk, trött på sugtips och kukhål. Det var bättre förr. Fram för Rabarberknopps genombrott och Farbror Blås underliga förhållande till Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin! ♥
Bära böcker
Idag vart vi på Kranenbiblioteket vid tekniska högskolan. Jag hade datorn med mig, det var första gången på snart tre år av studier. Jag skaffade lånekort och lånade böcker, det var första gången på snart tre år av studier.
Utanför panoramafönstren var det vår. Sån vår som det bara blir i Västra Hamnen: solsken och iskall kuling. På en avsats nedanför låg fiskmåsarna med huvudet under armen och pös på solvarm takpapp. Avundsjuk.
Jag lånade åtta böcker. Hedvig lånade fem. Jag missade bussen och fick bära åtta böcker, ryggsäck och dator. Nu har jag tre gånger så ont i ryggen som jag hade när jag lämnade sängen i morse. Ryggen ligger på soffan och vilar. Jag ligger tätt intill och har ångest över allt jag sku gjort idag. Packa, packa, packa och ärenden, ärenden, ärenden. Shampo, strumpbyxor, hårspännen, och allt annat jag behöver. Kanske går jag till schampostrumpbyxochhårspännesaffären lite senare. Först ska jag träffa en kvinna om ett skärp och ett hårband. På Mölletorget, tio över fem. Jag vet inte vem hon är, men jag är skyldig henne femti kroner. Jag känner mig lite som Ingrid Bergman i en amerikansk spionfilm från nittonhundrafyrtionio.
När jag stod där på torget och väntade tänkte jag att hon lurat dit mig för att plundra mitt bo medan jag satt där som ett fån. Jag tänkte oxå att hon kanske skulle kidnappa mig. Elva över fem kom hon. Ingen plundring eller kidnapping. Varenda pryttel fanns kvar när jag kom åter. Lite besviken var jag allt. Röran va kvar och jag också, då måste jag ta tag i den. Snart. Sen. Ynk.
Asså, Stieg Larsson? Allvarligt, vad gör Paolo Roberto i "Flickan som lekte med elden"?! Skärpning!
♥
Oreda och inreda
Jag vill hitta orken att ta tag i allt. Det är en enorm oreda här. Jag lever i lägenheternas Belgrad nittiofem. Gamla flyttlådor, sopsäckar och papperpapperpapper. Och jag underst, dammig och öväldigad. Jag tänkte rensa ur allt onödigt ur mina gamla flyttlådor och organisera om så att jag kan börja packa ner allteftersom. Smart, men ett tusenprojekt. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Pust. Om jag fick välja en superkraft skulle jag kunna packa och städa som Mary Poppins!
Är det så här det kommer se ut framöver? Plugga hela dagarna, packa hela nätterna, repa hela helgerna? Jag kommer bli smal.
En del av mig vill flytta direkt. När jag fyller år ska jag bjuda hit mamma och pappa och så ska vi gå på världens bästa GRANIT och jag ska få peka på klädställningen jag ska få i födelsedagspresent. Jag önskar köpa fotohängare och annat som behövs för att göra Sommarrummet till allt jag önskat och sedan bo och leva i huset med den blå dörren med min systerliga hälft. Och våra flickor.
Jag levde lycklig här med dig och mina katter, ett liv i synd, helt utan omsorg att bli frälst... Sov sött Monika. ♥
Barba Sill
Vilken dag. Kostymprovning idag tio till tolv. Gick som en dans. Jag ska gå i kläder från bl.a. My Fair Lady , en underskön pertolblå skapelse med släp från 1900; Smugglarkungen , en senapsgul klänning från 1920, som är det sötaste jag sett, samt får mig att se ut som sju år; och en banangul Twiggykopia med vita lackstövlar från 1960. Samt, som finalnummer, en giganstisk, hysterisk och helt obetalbar sillkostym från S.O.S! Jättesillen är totalt formlös, jag såg mig i spegeln och tyckte mest jag liknade Barbafamiljens longlost silverfjällige son, Barba Sill. Milde himmel!
Min modellkarriär har satt av i raketfart. There's no stopping me! Fenorna bara bromsar upp litegrann.
Idag klippte jag mig på Leep School of Hair på Kalendegatan. Eller.. Frisörelev Annika klippte mig. Väldigt långsamt. En timme och trekvart. Min kvinnomagvärk gjorde tiden outhärdlig, och ett tag, när hon klippte om luggen för sjunde gången, ville jag bara tacka för mig och gå hem. Jag härdade ut och nu har jag en frisyr, helt klart värd ca 129 pixeluringar och inte ett öre mer. Vilket faktiskt var ganska exakt vad jag betalade. Imorgon, när jag inte är frisörstylad längre utan faktiskt ser ut som mig, kan jag komma med ett uttalande huruvida jag tycker om min nya frisyr eller inte. Jag väntar oxå med att lägga ut bilder. Mest för att jag är det tröttaste jag har sett.
Min dator har lagt sig till med ett smärre förståndshandikapp under helgen. Äntligen har jag hittat buggen och återställt allt. Mobilen är och förblir dock efterbliven. Handsfree finns inte att köpa till helvetet och jag får strålningshuvudvärk efter att ha talat i två minuter i telefonen. Med tanke på hur lite jag har gemensamt med Von Anka så kommer jag ha avlidit i hjärntumör innan jag får råd med ny mobil. Tusan.
Spontant och bra. Klockan är tjugotvå och jag har just gjort potatisgratäng. Förtäring pågår. ♥
"Näpet", sa Gustav. "Jo, tack", sa jag.
Nu är klockan sex. Jag vaknade av ljuset. Från fönstret. Som jag är säker på att jag drog för. Underligt. Poltergeist. Fåglarna sjunger utanför. Tittut-tittut-tittut! Jag hade kunnat stajlat med att tro mig veta vilken sorts fågel. Jag är så förlamad av trötthet att jag inte kommer på en enda. Kan inte ens ljuga om att jag vet. Värdelöst.
Idag ska jag prova kostymer. Prova kostymer på SVT. SVT Jägersro. Prova kostymer på SVT inför visning, som jag ska gå. På catwalk, på riktigt. På riktigt. Nu slog det mig. Jag ska göra det. Nästa måndag. Jag och fem andra, som är signade på Sweden Jävla Models. Himmel. Jag är femton sangtimeter kortare än övriga muterade giraffochfjortonåringskorsningar. Kanske får jag styltor, kanske är det barnkläder som jag ska visa. 'Näpet', sa G. 'Jo, tack', sa jag. ♥
I mina kvarter
Han stod där när jag gick till grillen och han stod där när jag gick hem, en stor falafel med färskost och babaganosh för 20 slantar senare. Endast i Malmö.♥
Fjärilar
Även jag ser ut som om jag nyligen grävdes ur jorden. Inte död men likblek. Nu får fan sommaren komma snart, så här kan vi inte ha det.
Och apropå sommaren satt jag hela lunchen och myste med Äventyrens Ö's gamla hemsida. Lyssnade på musiken och blev alldeles varm i magen. Spelade lite memory och tittade på alla repbilder... Jag längtar hem. Till ön. Sommaren, ljuset, teatern, kärleken, slitet och svetten. Sommarrummet, klipporna, regnet, fladdrande bomullsgardiner och glittrande vatten, vin och Therese och vår bokstavar. Himmel och gräs mellantårna, den gröna cykeln och ön, ön, ÖN! Fjärilar. ♥
Söndag
Jag ser på Beck , ett litet helgnöje jag har. "Den svaga länken". Jag har aldrig sett filmen, men jag vet vem mördaren är. Jag träffade honom som hastigast igår. Trevlig. Men i de djupaste vatten... Tydligen. Dock är jag besviken. "Min vän är med i Beck", sa han. Åhå, tänkte jag, detta måste ses. Och så dör grabben inom en halvtimme. Jisses. Han va bra på bild iallafall. Och ett vackert lik. Det är ju bra att veta då vi alla den vägen skola vandra.
Snyggt exemplar iallafall, det kan man inte ta ifrån honom.
Brödbak. Jag har gjort bröd. Det blev gott och inte dödbakt. Men jag behövde inget bröd och frysen är full. Jag stekte också quornfärs med tacokrydda. Jag va sugen, men det fanns inget hemma att ha till. Färsen ligger i en skål i kylen. Jag kommer glömma bort den och inte äta den. Jag gör sånt här när vardagen tar stryptag. Vardagen och tristessen, när jag känner att jag borde göra nåt nyttigt. Och så blir det fel. Jag har kass självtiming.
Nu ska jag sluta låtsas att jag har något att skriva. Vem försöker jag lura, really? Detta är bara utfyllnad. Ett pliktskyldigt inlägg till följd av Tessis klagan "Folk skriver för lite blogg!" Så skrev jag blogg.
Så var det och så är det. Sov sött alla, sov sött Tess. ♥
Mor Courage
Klockan är kvart över tolv.
Jag borde sova men jag vågar inte. I min mage leker fjorton mycket små, oborstade vildar Helahavetstormar; dricker eldvatten med larv i och skjuter med knallpåkar. Jag inbillar mig att de ser ut som de små cowboysarmän av färgglad plast som jag och farbröderna lekte krig med under regniga dagar i min barndoms somrar hos farmor och farfar. (Jo, jag var en sån flicka som fick leka krig).
Jag borde sova men jag vågar inte. Magen är full av yrsel och värk och jag är rädd att småvildarna ska mota ut min lördagsmiddag samma väg som den kom in. Det kan vara mens också, vilket känns ungefär lika mysigt och välkommet som simhud, mer kräksjuka eller Tjernobyl 2.
Jag, Regina Larsson, konvalecent, har noll kraft i kroppen. Det tog mig nästan tjugo att flanera bort till TH ikväll. Tvärs över Folkets Park, Möllevångsgatan-Bergsgatan, framme. Framme och genomsvett. Men det kändes ändå flott, jag vart uppskriven på lista och allt. Niklas och Hasse var där. Ända från Karlshamn. Vi är bara bekantasbekanta. Så vi pratar inte med varandra. Vi ses, kör vänlighetsfraserna, några torra skämt och sedan tystnad. Vi håller ihop, men under tystnad. Mor Courage var bra, alla var bra, G var bra. Jag tycker om Brecht, det är en fin kille. Föreställningen gav mersmak och stolarna träsmak. På TH's stolar sitter ingen rumpa eller rygg bekvämt i tvåochenhalv timme, hur bra pjäsen än må vara. Hursomhelst. Tack årskurs två och tack G. ♥
Resumé
Tack, Peter och alla andra för tokhärlig upptakt! Rollsättningsångesten satte in tusan så effektivt. Vilka andra kommer kommer söka, vad är castarna ute efter och vad spelar roll, har man gjort sitt när man redan haft en stor roll i föregående produktion, vad skrev jag egentligen i den där förbaskade ansökningen...? Jag vill så gärna och vet att jag klarar, men vet dom det?
Jag är Ingo. Min självkänsla är Floyd. Varje gång jag står inför nåt sånt här måste jag gå stjärnstopp ronder mot min Floyd. Floyd säger att jag inte är god nog, att ingen vill ha mig med, att jag aldrig kommer duga, Hit the road Jack, gör nåt annat, ta jobb på ICA, göm dig och kom aldrig mer fram. Ingo har blivit bättre på sin technical knock out.
Måndag, samt tisdag.
Bittida en måndagsmorgon i mars, innan solen upp rann, innan fåglarna började sjunga, tassade frk. Larsson nedför trappen i sin barndoms trygga vrå och hävde sig på toaletten. Redde sig sedan ett bo på badrumsmattan, på praktiskt avstånd till porslinsaltaret. Dygnet efter var hon forfarande djupt troende... Kräk- och magsjukehelvete.
Nu står våren på tå utanför fönstren, smältvattnet droppar och drittlar, småfåglarna sitter i japanpäronträdet och häcklar förbipasserande. Solen och molnen leker smeklekar, och här sitter jag bakom lås och bom, nedbäddad mellan längtans blåa lakan i mors obekväma soffa och käkar baklänges med ojämna mellanrum. Jag har glömt hur fast föda smakar. Satans orättvist.
Onsdag.
Tillbringad i matthet och semikoma. Fortfarande i soffan.
Torsdag.
Jag mår illa och har fått en valk på min högra tumme av min stædtler thinliner. Jag har gjort färdigt alla ritningar och räknat på materialåtgång till juggescenografien. Rita, räkna, läkt, tänka, skriva skivor, ply och masonit. Pommesbegär och illamående.
Reseångest. Två timmar Öresundståg. Tågtoaletter är så små, så små. Kanske gör jag det enda svenska och skjuter upp det till imorn bitti; stiger upp tidigt som röven och får skjuts av mamma till stationen.
I skrivande stund känns det som det enda tänkbara. Jag är livrädd för återfall och är hellre på mammas soffa än ensam i min lägenhet, eller på tjugoettochtrettitåget mot Helsingör om så skulle inträffa (tvi-tvi-tvi, pepparpeppartaiträ).
En natt kvar i trygga hemmahamnen. Här har jag inte trivts såhär bra sedan jag vart femton. ♥
