Idag är det tisdag. Och jag slösar batterierna. På att ladda upp. För julen ska räcka så länge som det bara går. Så nu är det såpaskurat och golven blänker och gnistrar. Såpad sekelskifteslägenhet är min nya favoritdoft. Och jag lyssnar på  sextiotalet (the Fascinations, the Sapphires och Dusty Springfield gör tricket) på lagomt svängig volym och väntar på att soffan ska torka så jag kan lägga upp fötterna och kika på Förhäxad. (Oja, här skuras allt. Soffan också.)

Och vad de där hyacinterna anbelangar så står de på prydlig rad på köksbordet. Enrödenblåenvitenvit. Tack för tipsen kärafina, men det blev varken torghandlaren, Hemköp eller Hasse Ekman. Tie kronor styck på Citygross duger fint.

Jag spanar billigt julpynt på Tradera och skriver julklappslistan inför imorgon. Då slår jag på stora trumman i lite större staden.

Vart i hela friden köper man (billiga) hyacinter i dennna staden?
Förövrigt är det en väldigt bra film. Och en vacker tavla. Flicka och Hyacinter.

Det hällsnöar lapphandskar och skymmer. Stjärnan i köksfönstret lyser upp nästan hela rummet och speglar sig röd i blankputsade kakelugnen. Adventsljuset, saffranskakan och kryssglöggen väntar på att Konstnären ska komma hem. Då ska fler stjärnor upp. Stjärnor på tråd. Fint ska det bli.

Jag har atmosfärisk värk i inutiet och tröstar med rostade smörgåsar i mängder och en smula choklad. Två pälsiga kurrande värmedynor snarkpiper sött vid mina fötter. Vi myser i soffan ieftermiddag, flickorna och jag.

Igår fyllde vi 20 år hela bunten, ungäldrenygammal. Smederna. Teatersmedjan fyller tjugu i år och vi var på kalas igår. (Hej rim!) Väldigt roligt och väldigt internt. Ungefär så internt att jag som vart med i fyranånting år inte riktigt förstod mig på. Men potatisgratängen med kronärtskocka och soltorkade tomater rådde bot på det. Jag tog mer mat då jag inte hängde med i nostalgin. All lax fick väga upp att jag ingen tårta åt. Dumt att förstöra en så fin fest med vispgräddesjuk mage.
Nicke och Konstnären lekte gissninglekar med publiken, men inte fick jag gissa. Jag var liksom lite mamma till dedäringe frågorna. "Hasses föräldrar" är jag nog mest nöjd med. Den ropade jag svaret på fastän jag inte fick. Fast jag ropade lite efter de andra så att jag inte skulle vinna. För det hade vart fusk.
(Det gick ut på att Ingvarsson och Holtne ropade ut meningar som var motsatsord till titlarna på olika Teatersmedjanföreställningar och folkmassan skulle lista ut vilka föreställningstitlar de hade gjort om. Tillexempel "Fjällvandraren" skulle vara "Kustridaren" och "Hasses föräldrar" var såklart "Tages barn")

Sen fick jag huvudvärk. Som om jag sparkats i huvudet ungefär. Så inte blev det någon dans för mig, jag orkade inte med hög musik och tjockluft. Jag hittade fina människor på sommarteaterkontoret som plinkade gitarr och diskuterade fransk historia och gamla engelska kungar. Och jag kunde vila huvudet i en lagom hård fåtölj och fick kylt tonicvatten av Bjaern. I ett glas som jag i efterhand såg liknade en ljuslykta eller kanske ett tandborstglas. Man tager vad Smedjan haver. Det var ju rent.

Det var en fin lördagsfest. Efter tolv timmar gick vi. Det fick liksom räcka så. Inte många var kvar. Sofias barngruppspjäs var nog finast på hela kvällen och det snöade och var alldeles tyst ute. Och jag bytte till snowjoggins innan vi gick.
Vackert.

Nu läser vi Bamse. Flickorna och jag.

Kanske tror jag. På nåt men jag vet inte vad det skulle vara. På människor kanske. Att ingen är alltigenom ond. Eller god för den delen.
Inte har jag någon gudatro.
Men varför är jag då medlem i Svenska kyrkan? Tja, tillexempel för att di är himla bra på biståndsarbete.
Ibland tänker jag att de har det nog bra. Dom som tror. Vilken eller vilka man än tror på. Att de alltid har nåt att förlita sig på. Att de aldrig nånsin verkar stå ensamma.
Jag tror inte. Men jag gillar det bibliska. Jag älskar konsten och sagorna är helt okej. För så är de för mig. Sagor med viss sensmoral. Och Jesus då? Tja, som Stålmannen ungefär. I tunika.

Ibland tror jag på spöken. Jag skyller nog hellre oförklarligheter på spöken än på gudsverk. Jag tror på allvar det spökar i min gamla lägenhet på Sölvesborgsgatan och i lägenheten vi har nu också. Jag har inte sett nå spöken. Men jag tor på folk som har.

Idag har jag köpt knappar och bollfrans.
Jag tröttnade på att vara sjuk och sa till mig själv. Föritusan. Res dig, snyt dig så går vi ut. I lagom tid fick jag ett meddelande. Fikainbjudan. Vi vart på Briggen. Sara, Hanna och jag. Sedan kom Konstnären dit.
Vi pratade om sommarteatern blandannat och om att man borde sy om gamla tråkiga kläder. Istället för att köpa nya. Så på fredag har vi nånslags syjunta. Himmelhurskadettagå?
Och efter smörgåsar och chai och kaffe. Kilade vi till Rosmari på Husqvarnaaffären. Jag köpte nya knappar till en kofta och lite fler ändå. En meter bollfrans och gammalrosa pyssel.
Vi får se om det blir nåt.

Jisses då. Inte trodde jag att nån läste skräpet jag plitar ner här om mest ingenting.
Häromisöndags skrev jag visst om att jag tycker Blads i Sveriges skönaste familjer indeed är en av Sveriges skönaste familjer. Och får svar. Trodde jag la aldrig! Men gud va roligt!
Tack, Tobbe Blad! Och hälsa familjen!

Det känns lite som vara sju och ha en brevis som man undrar hur den är. Fastän nu. Är det väl mest jag som skriver. Och inte är det Gubben Pettsson på brevpappret.
Eller lite som att vara smygkikad på. Som att stå på scen. Man står på scen och meddelar sig. Men har liksom strålkastarljuset i ansiktet och ser inte vilka som sitter i publiken. Man anar vissa och känner igen andra. Men resten. Bakom parkett har man fasen ingen aning om.
Lite så känns det.

Jag gråter. På rikt. De sista bilder jag hade kvar av min tid på folkhögskolan är döda. Dumkatterna har kissat på mitt omsorgsfullt tillverkade fotoalbum. Inte skvätt lite eller bara slagit en stråle. Utan verkligen kissat. Dyngsurt.
Det var svårt att få tag i de där bilderna ska jag säg. Min dator sa krasch under min första månad i Malme. Alla bilderna försvann.
Sedan, i kollektivet, sa datorn krasch igen. Då fick jag bilder av fina snälla Jonas. Så skickade jag bilderna på framkallning. Så att de inte skulle försvinna igen. Gött mos. Tills nu. Det gick att vrida ur albumsidorna.
Och jag är inte glad.

Har nån bilder från Blekinge Läns folkis 2005-2006, Teaterlinjen år 2? SNÄLLA dela med er! Ni får en present eller kaffe eller nåt!

Jul hemma hos nån annan. Inte här.

Idag längtar jag till julfin lägenhet, fler muminmuggar (Snorkfröken!) och nyser hur mycket som helst. Hur lång tid får konvalecensen ta? Jag är uttråkad och vill orka göra mer än att dela soffa med trötta kattor och se på dålig teve.

Snart har di premiär. Imorn syr jag det sista.

ÅH, NEJ! I lilla konstochhantverksgalleriet/affären två kvarter bort och nere på hörnet har visst slagit igen. Jag har gått förbi där nästan varje dag i ungefärligt ett år. Där fanns sameslöjd, tenntrådsbroderier. Sådana där armband jag älskar. I den affären tänkte jag handla julklappar. Men har liksom tänkt "Äschan, den finns kvar imorn".
Jahapp, vad gör jag nudå?

Och jag just det. Det tog bara nästan ettochetthalvt år. Nu lyser återigen utelamporna på gården. Heja vaktmästarn!

Jomensåatte. Nu kan julen få komma när fasen det passar. När den vill och behagar. Any day now. Vilken minut som helst. Vi pekar ut lämpliga julgranshörn och funderar på pynt. Tålamodet är sådär. Det är liksom ingen brådska till själva aftonen, maten eller presenterna. Det är mer väntan. Vägen dit som är grejen. Adventsveckorna får görgärna vara fler än fyra. Jag vill elda i spisen på heltid, hänga pappstjärnor och bona. Baka och värma glögg på spisen. Lukta på granbarr och se det snöa. Sånt därnt.
Vart hittar man en kanoners spira till granen? (Fot behövs också. En fin. Som inte ser ut att vara köpt på Statoil.)
Tålamodet som sagt. Jag vill göra fint och dricka julmust och bygga meterlånga spellistor på Spotify och tända tusen juleljus. Nununu!
Så synd att det ska vara olagligt att börja redan i november.

Idag har jag ätit. Risgrynsgröt med sylt och en kopp pepparmintte till det, det var vid tio ungefär.
Och sedan kokt ägg. Med kaviar och mera te. Earl Grey den här gången. Pepparmint och kaviar skulle skära sig.
Efter det sov jag bort halva dagen. Eftersom jag är sjuk. Om eftermiddagen fikade jag på Pepsi och chokladkex.
Och lite senare smörgås med laxpålägg. Som jag var tvungen att dela med mig lite av åt katten. Jag råkade sitta lite på hennes svans. Nämligen.
Sedan på kvällen. Lagade vi ris och fisk i kokosmjölk. Konstnären och jag.
Och nu. Har jag ett överjordiskt sug efter chips och guacamole. Men tar lite apelsinjos istället. Eftersom det är vad som finns hemma.
Det har liksom inte hänt nåt mer intressant idag. När jag vart sjuk och sovit bort dagen.

Idag ligger jag på sofflocket med vattniga ögon. Lyssnar på en ljudbok med ena katten i armhålan. Stundom ser jag lite teve. Jag gillar Sveriges skönaste familjer. Dom är. Sköna. Som titeln utlovar. Jag älskar åttabarnskulturellafamiljen (vad heter de nu igen). Så fint och lekfullt och charmigt vimsigt så man kan bara le. Och tänka litelitegrann att så skulle man ha det. Inte åtta ungar, tok heller, men ni fattar. Jag tycker det ska va så ungefär. Glädje och man ska ges modet att vara den man vill vara. Det borde vara standard att lära sina ungar. Det och alla männskors likavärde. Antar jag. Det minsta man kan göra liksom. Och att försöka leva som man lär dessutom. Att själv ha mod. Och kul. Ha kul.
Jag ser teve och bläddrar bland bloggar. Letar inspiration. Hittills är jag inspirerad att skaffa svarta taklampsladdar och en ohängd liten kattunge. Bunkra upp med fint gammalt julpynt (komihåg ta med loppispynt och kökskrok hem från morochfars) och att döpa barn till Lillo, Torsten och Solsken.
Och mycket mer.
Nu ska jag köpa andra kattens kärlek med laxpålägg.

Såhär på senhösten

Det är mycket nu. Precis haft kostymprovning i mitt lilla kök. Premiärtider för Sandeliuskultutrochnöje och jag är inge vidare bra egentligen. En svag gissning säger början till lunginflammation.
Jag är tom i skallen och vet liksom inte vad jag ska skriva om. Så. Nån gång i sin levnadstid som bloggerska får man väl ge vika och göra ett typiskt meningslöst inlägg.

Idag har jag ätit tacos (det var gott). Ingen bild på det.

Nu ska jag och Mimmi ta på oss pyjamas och lyssna på en Kallentoft. Med täcket upp till näsan och sedan somna med skrämselpirr i magen.

Allahjärtans tvåtusennio.

Jag brydde mig liksom egentligen aldrig om killar innan dess. Det fanns så mycket annat. Ponnys och en fiol tillexempel. Sen började jag på gymnasiet. Jag gav upp det där med ponnys och lät fiolen bero.
Vi hade inga pojkar i min klass. (Eller egentligen fanns där tre stycken som var mer som mysko bröder.) Så på rasterna hängde vi mest vid träskåpen i estetkorridoren som det anstår en teaterelev, eller vid Måsen eller utanför Teaterhuset där klassisarna rökte om det var vackert väder. (Själv rökte jag aldrig. Det lukta gift och fis och jag tänkte att jag skulle nog ändå inte vara bra på det.) Det var då vi passade på att titta på pojkar.
Det fanns en som. Var liksom speciell. Han hade långt hår. Mörkt långt, och vackra ögon. Och han kom alltid på våra redovisningar och produktioner i Teaterhuset.  Han hade alltid förstora byxor och kamoflagejacka. Och en otroligt ful truckerkeps men han var så fin. Så fin. Han kände dom jag kände men vi kände nog inte varandra. Jag var kär ändå. Så där i tonårshemlighet. Jag var för blyg för att säg nåt och sen tog vi studenten.
Säkert hundra år senare på Allahjärtansdag. Träffade jag honom igen på det där slaskiga stället på Bergsgatan i Malmö. Och jag var väl egentligen där för att träffa hans kompis, vår kompis. Skådespelaren. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och han hade fortfarande mörkt hår och vackra ögon och var konstnär. Konstnären med stort K. Jag minns mest att Band of Joy spelade live och det snöade florsocker över hela södra Malme innerstad. Och allt var vitt och ljuddämpat när jag gick hem. Två månader senare vart vi visst ihop och. På den vägen är det antar jag.
Det var kanske ettochetthalvt år sedan, lite mer. Nu har vi flyttat från storstaden till Vinkelgatan. Det är fint det.

Jag lever lycklig här med dig och mina katter. Ett liv i synd, helt utan omsorg att bli frälst. Hon har så rätt, Monika Z.

Jag underhåller två brasor och tänker att såhär bruten har jag nog aldrig vart. Snorig och jävlig med svullna bihål (går det?). Feber och utan röst men med täcke och fleecetröja i soffan. Dålig teve. Böda camping och Hollywoodfruar. Det knäcker och knakar utanför. Satan vad läskigt. Jag tänker att nu kommer nån och jag orkar inte dubbelkolla ytterdörren. Nu får Konstnären gärna säga Hejdå till teaterbarna och komma hem.
Jag har ju farao en lax i ugnen.

Nu kommer det. Egoinlägget. Det som dyker upp hos alla bloggerskor förr eller senare och efter det med jämna mellanrum.

Jag är 24 år jag. Varken gammal eller snorvalp. Känner mig mest nöjd faktiskt. I mina bästa år, som nån sa. Och jag håller med. Det är nog mitt bästa år det här. Jag bor med tre kakelugnar, två lånekatter och världens finaste Konstnär.
Jag är väl rätt glad och så. Fin men liksom ojämn i humöret, jag är envis och kan bli arg. Oerhört arg.
Jag kärar så lätt ner mig i dräkt- och levnadshistoria och i dumma teveprogram. Jag är nog ganska konstnärlig. Eller kreativ. Vilket som. Jag älskar färgerOch så gillar jag teater (åh, teater!) och att drömma om hur jag ska ha det sedan.
Ganska fin på att rita är jag nog men det är inget jag för allt i världen skulle visa här.
Jag har riktigt dåligt luggtålamod, har ständigt luggen på utväxt och när den nästannästan är likalångsomhåret-lång. Så choppar jag av den helt kallt. Och sen ångrar jag mig igen. I cirka sex månader.
Jag har inte ätit kött på nog nästan tie år och så önskar jag verkligen att jag klädde bättre i hatt.
Jag tycker om att göra sylt och att sitta inne när det snöar. Dessutom är jag riktigtriktigt bra på att bli förkyld.
Och ska jag vara ärlig så känns dethära litegrann fjantigt.

Jag läser alltid bloggar jag följer i en viss ordning. Kalla det tvångstanke. Det finns två bloggar jag kan längta och skynda förbi vissa andra för att komma fortare till. Persiljas hus och Karins konstgrepp. Dom inspirerar mig just nu.
I övrigt läser jag julmagasin igen. Och tänker på pappersstjärnor. Stjärnor i almänhet. Och stora retrodukar, granris och lussekatter. Men mest sjärnor och levande ljus.

Det är fyr i ugnen igen. Vanlig syn häromkring. Håller oss varma och elräkningen nere. Och så är det ju. Bästa ljudet som finns. Och ljuset. Och doften. Ett evigt tjat om alla brasor vi sätter häromkring, jag vet. Finns iallafall sämre vis att hålla värmen på.
Nu halvligger jag i soffan. Jag dammsög tidigare. För mycket för tidigt. Jag har feber och nåt som skulle kunna vara början till migrän och nu är det nästan lite läskigt. Skakis och svag, varmkall och allt det där. Gånger hundra. Jag är sämst på att bara vila. Alltid får jag nån knäpp. Städa pysslasygåettärende. Egentligen inte konstigt att höstförkylningen aldrig tycks vilja släppa.
Varför är det bara drit på teve om helgen? Det är väl då folk har tid att vara sjuk? Jag drömmer om alla böcker jag vill läsa och lyssna på. Jag hoppas på mycket böcker i höst.

Jag väntar samtal.

(Jo, det var visst Allhelgona häromknuten. Och jag hade likadana hörntänder på lågstadiet.)
Brides of Dracula, 1960.

Om nosen är jag mest kall och ganska snorig. Men hemtrevnad kan jag väl ändå känna lukten av. Brasa och nybryggt. Två saker som luktar lika mysigt som de låter. Få saker gör det.
Skulle vara Konstnären. Eller paj.

Ikväll stod pappa för fiolerna. Fiolerna bestod av pizza. Vi såg Morden i Midsomer och sköt med ett litet litet shotgun. Och mamma har hjälpt mig med det religösa.

Vi ligger i soffan och klappar på varandra. Eva och jag. Hon tyr sig nu. Det gör de båda två. Man kan bära nu. Och klappa jämt. Ingen blir rädd. Eva vill mysa på dagen, när det är mörkt vill hon ut. Smyger och sånt som katter gör. Mimmi tar helst förmiddagspromenader. Om det är sol. Annars är hon innekatt och sover i sängen. Fåret tycker hon bäst om. Om nätterna vill hon bädda på min mage. Inte konstigt alls egentligen. Den är klart mjukare än Konstnärens.
Känns nästan lite synd att vi kommer så fantastiskt fint överens. Snart tar det ju slut (alltör snart). Menar jag.

Ganska kyligt i salongen. Jag tar på koftan och sparar veden till senare.

Dagens idag
Klädsel: bomullslivstycke och raggsockor, mina finaste byxor
Hatt: huvudvärken
Naglar: blå
Örhängen: kommando
Ring: glömd på handfatet
Skor: kängorna i hallen
Buffé: kokt ägg, snus (inte min, tok heller!)
Länk: Lou Reed i tweed
Fadäs: utspillt te
Sås: kaviar, creme de lafraiche
Kärlek: kisse-tass

Eva och jag ligger i soffan, tätt intill. Hon piper och drömmer. Jag ser tecknat på teve. Jag har liksom nästan målat en pall och väntar på olika saker. Att färgen ska torka, att laxen ska tina, att min nya telefon ska komma hem, att auktioner på Tradera ska ge vinst, att Konstnären ska komma hem. Ja det är mycket nu. Och jag gillart!

Och, ja just det! Slånbärssaft är det bästa!

Jahada. Sandeliusanställd. Åtminstone i en liten vecka eller så. Sömmerska och ganska nöjd med det. Elin bjöd på kaffe och vi lyssnade på gospel och talade om nuet och sedan. Och om uppdrag.
Så efter spagettilunch i Valhall sitter jag hemma i soffan. Med världens godaste saft och pausar. I möbelmåleri och mönsterkonstruktion.
Det känns nervöst att kanske vara tvungen att välja mellan hjärtat och proffessionen. Inom en snar framtid. Än så länge hemskt mycket kanske. Men ändå. Himmel.

Dags för andra strykningen. Rött. Och katterna snarkar och spinner. På varsitt håll. Katter är skiten.

Jag älskar att han fortfarande har pyjamasen på. Idag är det vara-inne-under-filt-med-varmakoppen-och-brasa-och-se-colorerad-film-tisdag. Jag är dumt nog liksom sjuk. Som förutspått. Och kissarna snarkar och dreglar på varsin håll, lite knarkade kanske. Bara lite. De fick sista dosen av kuren förut.
Jag inventerar bland mina PROmarkers och tänker att det är synd och skam att jag nog inte har råd med nya. Och de flesta är slut, välanvända. Typist när man vill men inte kan.
I fredags vart det premiär och efteråt kände jag mig obekväm och allmänt i vägen och nu är den produktionen över för min del. Inte sorgligt. Sorgligare är att jag är arbetslös. Nu igen. Jag saknar redan. Men man klarar sig väl. Så länge man inte behöver köpa PROmarkers. Eller vinterkläder. Eller så.
Tack mamma, för maten.
Konstnären sitter i fåtöljen. Med datorn och affischen. Han copypejstar dårar och är snart klar. Det tog honom en eftermiddag. Det blir fint. Snart får ni se.

Corall
Peach
Blush
Satin
Cool Grey 2
Cool Grey 5
Varm Grey 3
Indigo
Powder Blue
Meadow Green

På IB Wahlströms webshop kostar promarkerspennorna bara 25 kronor styck. Nu vet alla.